En torsdagsmorgon strax efter morgonmötet kommer amanuensen förbi med tre läkarkandidater och en vädjande röst, lite som någon som vill bli av med en kattunge. Är det någon som möjligen kan tänka sig att ha en kandidat under dagen? Det är det sista jag har lust med. Dagen började tidigt då sonen varit sjuk och natten återigen blivit upphackad.  Jag ska bara arbeta halva dagen och därefter vabba för att lösa av min fru som ska ha jour. Undervisning står lågt i kurs idag. Morgonen har bara börjat, men det känns redan som efter en nattjour. Läkarexpeditionen töms som genom ett under på kollegor som alla fått bråttom och kvar finns nu bara jag, amanuensen och kandidaten M. Med ett mummel och en rynka i pannan tar jag mig an den blivande kollegan. Tar an är möjligen för stora ord, tolererar är bättre beskrivande. På väg till operationssalen ställer jag några medicinska frågor och får trevliga, men helt felaktiga, svar och blir alltmer irriterad. Det börjar illa för kandidat M.

Men felet är mitt och bara mitt, för det visar sig snart att kandidaten precis påbörjat sin femte termin och är helt ny i sjukhusmiljön. Det är som att se medicinen genom prismat av en sjuåring som precis börjat skolan. Allt är tindrande, spännande, och alldeles, alldeles, underbart. Det märkliga är att känslan smittar av sig. M ser med stor förundran på när anestesisjuksköterskan sätter nål på patienten som ligger på operationsbordet. Han pratar om hur fort det gick och att patienten knappt reagerade. Berömmet är översvallande och själv noterade jag det inte, än mindre berömde. Till och med den annars barska operationssköterskan kostar på sig ett sällsynt leende och sträcker på sig - hon handräcker inte instrument, idag räddar hon liv. Patienten sövs för sin rutinoperation och M tittar hänfört; som om vi just genomfört ett trollerinummer. Andas patienten verkligen inte själv?

När BMJ bad sina läsare att rösta fram tidernas största medicinska upptäckt hamnade upptäckten av anestesi på topp tre, tillsammans med hygien och antibiotika. För att förstå den praktiska betydelsen av anestesi är det bara att föreställa sig en amputation, eller vilken annan operation som helst, vid förra seklets början. Den outhärdliga smärtan och skräcken måste varit svårt att bära för de flesta, patienter såväl som operatörer. Att kunna ta bort inte bara smärta, utan även själva medvetandet och minnet från operationen var, och är, ett mirakel. När publiken fick se Dr. Morton söva ned sin patient med eter 1846 och sedan operera, utan att patienten tycktes bli påverkad det minsta, måste de som var med ha känt att de bevittnade ett underverk.

I den djupa sömnen, där vi ger upp vårt medvetande som är så nära förknippat med vår mänsklighet och vårt jag, där tid och rum upplöses genom en spruta, anförtror vi oss verkligen. Det är det ultimata förtroendet, att ordagrant lägga sin andning och faktiskt sitt liv i händerna på helt främmande människor och frivilligt försätta sig i ett hjälplöst tillstånd, där man inte ens kan blinka, än mindre andas själv.

Allt detta och lite till pratar jag med M om. De kandidater jag träffar till vardags befinner sig i slutet av sin utbildning och deras steg tycks redan ha bromsats mot den beiga linoleummattan, och blicken tindrar inte längre vid åsynen av en patient, eller av en galloperation. Ribban har höjts vad som ger en pulsökning; de vill intubera, lägga drän eller grova infarter, och förundras inte av en något så alldagligt som den enkla anestesins mirakel.

I slutet av veckan ser jag tillbaka på timmarna med M som veckans ljuspunkt.