Denna berättelse tar sin början på ön Korsika, där Simon var på semester med sin familj. Simon är en aktiv fyraåring, och medan hans föräldrar försökte läsa åtminstone några sidor i en deckare klättrade han runt och fick en ordentlig sticka under fotsulan. Mor, far och Simon åkte till vårdcentralen där stickan plockades bort och antibiotika, för säkerhets skull, sattes in. Mor tyckte nog att det såg ut som att det fanns något kvar i såret men doktorn kände sig säker på att allt var borta. Väl hemma i Sverige klagade Simon på fortsatt ont under fotsulan och fick gå till sin vårdcentral. Läkaren där tyckte sig se stickan under huden men remitterade honom, för säkerhets skull, till barnortopeden på det Stora sjukhuset.

Ortopeden tog, efter sedvanlig väntetid, emot och kunde konstatera att det inte fanns några tecken till inflammation eller infektion, men sannolikt fanns där lite sticka kvar i foten. För säkerhets skull beställdes även ett ultraljud av foten. Ultraljudet kunde genomföras efter bara någon dag och läkaren såg då en främmande struktur, 10 × 2 millimeter stor, som låg två–tre millimeter under huden. Operationstid bokades till den dagkirurgiska enheten av ortopeden, som dessvärre inte själv hade möjlighet att ta bort stickan på operation utan i stället planerades för en annan operatör.

Inför operationen kallades Simon till en preoperativ bedömning av narkosläkare, där jag som femte läkare fick träffa denna gosse med sticka i foten. Under samtalet med den förvånansvärt förstående modern gnager en tanke och vill inte släppa greppet: kan vi inte bara ta bort stickan? Jag håller ihop i fem minuter, men klarar inte längre utan ringer upp ortopeden. Måste vi verkligen söva och operera denna gosse för att ta bort en sticka? Kan vi inte göra det i lokalbedövning? Inga problem, säger operatören och lägger hastigt på. Här skulle berättelsen kunna sluta, men det blir – tyvärr – en fortsättning.

På operationsdagen kommer Simon och hans pappa till det Stora sjukhuset. Jag pratar med den nya operatören, som ännu inte träffat Simon, och berättar om planen att ge lokalbedövning och möjligen lite lustgas och sedan ta bort stickan. Hon är skeptisk, fotsulan är tjock och det kan blöda, så hon vill att vi ska förbereda för att göra det i blodtomt fält med en blodtrycksmanschett som temporärt stänger av blodflödet till benet. För säkerhets skull. Blodtomhet gör ont, ordentligt ont, och det är omöjligt att göra utan att söva barnet. Jag, som till skillnad från operatören faktiskt har sett stickan, är ganska övertygad om att det kommer att gå att plocka bort den och föreslår att vi gör ett försök och om det inte går, så söver jag den fastande pojken.

När mottagningssköterskan tar emot noterar hon att Simon varit på en sjukvårdsinrättning utomlands, inte MRSA-­odlad därefter, och därför ska betraktas som positiv. För säkerhets skull. Det har missats i planeringen och den dagkirurgiska avdelningen har inte möjlighet att bedriva kohortvård på uppvakningsavdelningen, och Simon kan därför inte opereras.

Jag ringer till den Stora operations­avdelningen: har någon sal möjlighet att ta emot barnet? En kort våg av framgång inträffar och det verkar finnas plats på Sal 2, och Stora uppvaket bokar en plats till Simon. Jag pratar återigen med hans pappa och förklarar situationen. Han, det vill säga Simon, har nu varit fastande i över 12 timmar och börjar förlora lite av det goda humör han haft tidigare. I väntan på operationen bjuder vi på ett glas saft och ett dropp. Men framgången tar slut, för vid lunchtid har operationen på tur före Simons ännu inte påbörjats och det finns en överhängande risk att Simons operation, som inte på något sätt är akut, kommer att bli struken.

Nytt samtal till operationskoordinatorn: kan vi inte operera honom på den dagkirurgiska avdelningen och sedan gå ner med honom till det Stora uppvaket där de har möjlighet att kohortvårda honom? Det muttras och suckas, men det går. En ny operatör, dagens verkliga hjälte, skakas fram av den driftiga operationssköterskan. När vi rullar in på operationssalen strax före klockan två vill Simon inte vara med, han är trött på sjukhuset och vill åka hem. En kort stund av lirkande har ingen som helst effekt; han har fått nog, och det är svårt att inte hålla med honom. Så vi får söva honom och precis fem minuter senare har operatören plockat ut stickan.

Simon vaknar till och vi rullar ner till det Stora uppvaket. Men här är de inte vana vid dagkirurgiska patienter, det vill säga att patienter går direkt hem utan att först passera avdelningen. Jag försöker förhandla: det är ett fullt friskt barn som har varit sövt komplikationsfritt i tio minuter. Han ska observeras under några timmar och sedan, när han är pigg och ätit upp den obligatoriska isglassen, kan han gå hem. Sköterskan är obeveklig: någon måste göra en utskrivning och en sådan går inte att göra i förtid.

Nu har vi kommit in på jourtid, så jag får rapportera till kvällsjouren, som tack och lov sitter ner när jag berättar historien om den lilla pojken som fick en sticka i foten och fick träffa nio doktorer innan han kunde gå hem med stickan i en liten gul plastburk.