Arvid Krona steg första gången in i mitt mottagningsrum den 18 september 1987. Det var en mild och frisk dag, den stora boken utanför mitt fönster hade börjat skifta mot gult och brunt, det var en dag då det var gott att leva för en medelålders doktor utan egna sjukdomar eller tunga bekymmer.

Arvid Krona var en man i dryga 70-årsåldern, under medellängd, med en lätt antydan till bukfetma. Runt ansikte, tunn mun, diskreta glasögon, håret kammat i bena åt höger. Han gick lätt framåtlutad, lite försiktiga steg, blicken var riktad mot skrivbordets skiva.

Hela hans uppenbarelse präglades av en ödmjuk försynthet, det var en man som ville vara alla till lags och ingen till besvär.

Nu kom han på remiss från medicinkliniken, där en kollega skrivit: »Primär levercancer – kirurgi???« 

Jag blev upplyst om att Arvid Krona varit frisk fram till våren, då han fått en besvärlig bältros som småningom läkt men kvarlämnat en stor trötthet. I slutet av augusti började han få feberepisoder, ögonvitorna gulnade, urinen blev mörk som den bästa porter. Utredning med ultraljud visade en 10 cm stor tumör i den vänstra delen av levern samt oklara förändringar runt gallblåsan och stora gallgången. Cellprov från levertumören satte diagnosen primär levercancer. 

– Det här var inte så lätt, Arvid, sa jag.

– Nej, det har jag förstått, sa Arvid och såg mig rakt in i ögonen. Inte ett spår av oro eller tvivel eller förtvivlan i hans ansikte. Men nu hoppas jag att doktorn kan hjälpa mig.

– Och jag litar helt på doktorn, tillade han.

Vi samtalade lugnt och stilla om för och nackdelar med operation, jag försökte skruva ner förväntningarna på kirurgins möjligheter till bot. Jag undersökte hans kropp; hjärtat pickade lugnt och jämnt, blodtrycket normalt, lungorna utan biljud, möjligen en känsla av utfyllnad under den högra revbensbågen. Ögonens bindehinnor lätt gulfärgade. En till synes väl bibehållen 76-åring.

Vi enades om att jag skulle göra ett försök. Levertumören borde gå att ta bort utan större svårighet, värre var det med förändringarna runt gallblåsan.

Två veckor senare gjorde jag ett långt snitt under höger revbensbåge och fann den knytnävsstora tumören i levern. En svulstig vävnadskaka bredde ut sig över gallblåsan, stora gallgången och blodkärlen till levern. Ovanför gallblåsan var levern vitaktigt förvandlad, själva gallblåsan gick inte att urskilja i den hårda vävnaden. Jag bedömde att detta var både en gallblåsecancer och en levercancer, den sistnämnda gick nog att ta bort men den förra hade passerat möjligheternas gräns. Jag tog en vävnadsbit för mikroskopisk undersökning, lade in ett drän och sydde ihop bukväggen.

Efterförloppet var problemfritt, dränet kunde dras ut, Arvid Krona kom på benen, hans tarmar satte snällt igång att arbeta på den tredje postoperativa dagen, efter en vecka kunde han skrivas hem.

Vi satt mitt emot varandra i avdelningens anhörigrum för ett utskrivningssamtal. Under veckan som gått hade vi inte berört operationens förlopp under ronderna, men jag visste att han förstod och han förstod att jag visste att han förstått. På morgonen hade jag fått utlåtandet från det patologiska laboratoriet som bekräftade misstankarna: gallblåsecancer med inväxt i levern. Tillsammans med det tidigare utlåtandet om levercancer insåg jag att Arvid Kronas dagar var räknade.

– Som du förstår gick det inte att ta bort, det var för mycket, sa jag.

– Finns det någon annan behandlingsmetod som jag skulle kunna pröva, frågade Arvid.

– Jag skulle ljuga om jag svarade ja på den frågan. Och jag tycker du är värd att höra sanningen, lade jag till liksom för att mildra det obönhörliga i mitt nej.

Arvid Krona såg ner på sina händer.

– Och hur lång tid har jag kvar?

– Jag kan inte svara på det, sa jag. Men tiden är begränsad. Du bör se om ditt hus.

Arvid satt tyst en stund. Så samlade han ihop sig, lyfte sitt huvud och såg på mig. Hans ögon var gråblå och fortfarande lugna och vänliga.

– Jag vet att doktorn gjort sitt allra bästa och jag vill tacka för en god vård, sa han. Och nu vet jag vad jag har att rätta mig efter.

Vi enades om ett återbesök om några veckor. Arvid Krona reste sig ur stolen, räckte fram handen, sa adjö och gick ut genom dörren.

Jag satt kvar i min stol, sorgsen och gråtfärdig. Jag hade fäst mig vid den stillsamme mannen från Hult. Plötsligt insåg jag att han var mycket lik min egen far. Samma kortvuxenhet, samma skygghet, samma starka vilja.

Tre veckor senare träffade jag honom på mottagningen igen. Han såg ut som sist, egentligen ganska frisk. Inga spår i ansiktet av en galopperande cancer, ingen avmagring, ingen säker gulhet i ögonvitorna längre.

Jo, Arvid mådde ganska väl. Det gick bra att äta, maten smakade gott. Han hade talat med sin fru och de tre vuxna barnen, han hade skrivit sitt testamente, nu var det bara att vänta och ta en dag i sänder.

Kroppsundersökningen visade inget särskilt, buksnittet hade läkt väl. Vi beslöt att han skulle återkomma om några månader. I dörröppningen hejdade han sig.

– Det är en sak jag måste berätta för doktorn. Mina barn och min fru har övertalat mig att pröva THX och jag har redan tagit tre sprutor. Jag hoppas inte doktorn tar illa upp, det beror inte på att jag inte litar på doktorn. Kan jag fortsätta ta sprutorna?

– Javisst, svarade jag. Dom kan i alla fall inte skada dig.

När vi sågs nästa gång hade nästan ett halvt år passerat sedan operationen. Arvid Krona hade lagt på sig något ytterligare kilo och hade inte några som helst klagomål på sin kropp och dess funktioner. Hela karln fullständigt strålade av hälsa. Jag frågade om han fortsatt med THX. 

– Fram till för en månad sedan tog jag tre sprutor i veckan, men nu har Sandberg och jag kommit överens om att gå ner till två. Doktor Sandberg säger att THX har haft en fantastisk effekt på sjukdomen. Men, tillade Arvid, församlingens förböner tror jag varit lika viktiga. 

Det här måste vara fråga om någon märklig placebo-effekt tänkte jag som aldrig sett några mirakler av vare sig THX eller förböner. Arvid Krona skickades på ett nytt ultraljud.

Svaret löd: De tumörmisstänkta förändringarna runt gallblåsan och stora gallgången är försvunna. Tumören i vänster leverlob kvarstår oförändrad i storlek.

Det här var märkligt, det här hade jag aldrig tidigare sett. THX tog alla människor på småländska höglandet med obotliga sjukdomar på den tiden, men aldrig att jag noterat ett enda förlängt liv som resultat av behandlingen. Ändå trodde jag mer på THX än på förbönerna, kanske innehöll kalvbrässen ändå någon immunologisk komponent, som just i Arvids fall satt igång en reparationsprocess av makalös omfattning.

Kanske fanns det fler fall av tumörläkning efter behandling med alternativa mediciner? Jag satte igång att snoka och lyckades hitta tre fall i den kolorerade veckopressen, där patienter berättade om sina mirakelbot med hjälp av rötter och dekokter av olika slag. Oväntat nog fick jag kontakt med alla tre, eller rättare sagt med två levande samt änkan till en man som avlidit i sin cancersjukdom strax efter veckotidningsreportaget. Jag fick de två levandes tillstånd att ta kontakt med respektive sjukhus och efter några veckor kunde jag konstatera att bägge missuppfattat sin läkares information; det var inte tal om någon cancersjukdom.

Återstod alltså Arvid Kronas märkliga öde. Jag beslöt att avvakta till ettårskontrollen, kanske var det här bara en övergående effekt. 

De närmsta två åren såg jag Arvid på halvårskontroller. Miraklet kvarstod, THX sprutades nu bara en gång i månaden, förbönernas antal diskuterade vi aldrig. 1991 hade hans välmåga lett fram till en rejäl bukfetma och därav ett ljumskbråck. Det blev opererat och sedan skildes våra vägar.

Många år förflöt. En dag på våren 2006 rensade jag i mina hyllor och upp kom mappen med Arvid Kronas fall. Jag gick in i datorn och kunde konstatera att han fortfarande levde. I en impuls ringde jag hans gamla telefonnummer och han svarade. Jo, han mådde bra och bodde kvar i Hult tillsammans med hustru Anna. Jo, han mindes doktor Järhult. Jo, jag var välkommen på hembesök.

Och så kom det sig att jag en majdag knackade på dörren till det lilla radhuset i Hult och steg in hos Arvid och Anna. Jag visades in i vardagsrummet där kaffebordet dukats. Välstädat och prydligt, tavlor med naturmotiv på väggarna, porträtt av föräldrar och barn och barnbarn och barnbarnsbarn.

Arvid och jag slog oss ner i soffan, Anna serverade kaffet och bjöd gästen att smaka bullar och kakor.

Efter lite allmänt prat om väder och vind och Hult och Engström försökte jag få honom att berätta om sig själv, var han kom ifrån, hur han upplevt beskedet om cancersjukdomarna, vad han trodde om det märkliga tillfrisknandet.

– Jag har inte så mycket att säga, sade Arvid. Det gick ju bra.

I stället blev det hustru Anna som ritade upp konturerna av hans långa liv. Fattigt barndomshem, föräldrarna döda i unga år, tidigt i arbete, dräng, diversearbetare, fabriksarbetare, sista decennierna metallvävare. Gift med Anna sedan 65 år, 3 barn, 8 barnbarn, 15 barnbarnsbarn. Mötte Jesus 1937, därefter missionsförsamlingen trogen, scoutledare, församlingsäldste.

– Men hur kändes det att få ett sånt tungt besked av mig, att du hade två cancersjukdomar och snart skulle dö, frågade jag nästan häftigt.

Arvid Krona blev tyst en kort stund. Så log han, ett stort och brett och innerligt leende.

– Doktorn ska veta att jag aldrig någonsin var orolig. Jag visste ju att det alltid gick någon vid min sida, någon som inte skulle överge mig.

Jag tog adjö och satte mig i bilen hem till Jönköping. Jag tänkte på hur många gånger i mitt eget liv jag hade behövt att någon osynlig gått bredvid mig och gett den trygghet som övergår allt förstånd.

Några veckor senare skrev jag ett brev till min vän patologiprofessorn och bad honom att eftergranska de vävnadsprov som tagits ut från Arvid Kronas tumörer. Kan moderna tekniker säkerställa diagnoserna och bekräfta miraklet?

I sitt svar skrev den gamle patologiprofessorn: »Käre broder Johannes! Jag har noggrant gått igenom de gamla histopatologiska snitten med såväl konventionella färgningar som med immunhistokemi. Ditt påstådda mirakel reduceras därvid till att vara uttryck för typiska felbedömningar, vilket kan hända såväl i ditt som i mitt skrå. Levercancern är ett helt godartat, fibroblastrikt, biliärt hamartom och det högt differentierade cholangiogena adenocarcinomet är i själva verket uttryck för en mycket kraftig inflammatorisk process i levern, sannolikt sekundärt till en rejäl cholecystit. Låt oss hålla oss till naturvetenskapen och lämna tron till prästerskapet! Tuus AH.«

2008 somnade Arvid Krona in lugnt och fridfullt i tron på sin frälsare. Han blev 97 år.