»Den ska kännas som en sandslipad sten under böljande sjögräs. Hård, sammandragen och med mjuk bukvävnad över.«

»Okej«, svarar jag, låtsas förstå men tänker mest att jag väl får ge det ett försök och sedan be om hjälp när jag inte kan hitta den där stenen, eller livmodern eller – ja, vad det nu är jag ska känna under min hand.

Jag har min första dag på förlossningsplaceringen och har som handledare tilldelats barnmorskan med stort B. En barnmorska som varit med om oräkneliga förlossningar och som har decennier av yrkeserfarenhet. När jag 06.45 infinner mig på avdelningen grans­kar hon mig uppifrån och ner, tittar på min namnskylt och säger sedan med myndig stämma:

»Jaha, Maria, vad vill du egentligen få ut av att vara här i dag då?«, samtidigt som hon tittar upp på mig under sina stålbågade glasögon.

Frågan väcker mig ur morgonens halvdvala där kaffet ännu inte kickat in och där gårdagens halvhjärtade inläsningsförsök – i hopp om att vara någorlunda förberedd – sitter kvar som kroppshållningen hos en tonåring som växt för snabbt för att hinna med sin egen kropp.

Jag svarar, lätt stammande förvisso, men ändå närmast reflexmässigt:

»Jo, jag, ehmm … jo, jag skulle väl gärna vara med på en förlossning. På riktigt. Alltså lära mig hur det går till och vad som ska göras. I praktiken.«

»Jaha.«

Sedan följer en tystnad, jag undrar för mig själv om jag skulle utryckt mig mer kliniskt? Om jag skulle sagt något annat? Om jag är en sådan allmänt jobbig svans som nu kommer att fördröja hela hennes arbetsdag?

Jag sätter mig i alla fall på stolen jämte henne och läser på skärmen jag med. Hoppas att det är vår patient jag läser på om. Jag lägger huvudet på sned och försöker omsätta gårdagens inläsning av CTG-tolkning i praktik. Rätt var det är reser hon sig upp, vänder sig mot mig och säger kort:

»Jaha, då går vi, kvinnan på sal X ska föda nu.«

Och föder gör hon. Och vara med får jag. Och häftigt är det när fostervattnet stänker och inläst kunskap plötsligt får omsättas i klinisk praktik.

När allt är klart går vi tillbaka in på expeditionen för att dokumentera.

»Bra jobbat. Du ville vara med och du visade det.«

»Tack«, svarar jag kort och professionellt, fast lyckan jag känner över att ha blivit »godkänd« som kandidat gör att jag egentligen vill ge henne en »high-five«. Men det låter jag förstås bli.

»Du kan gå in och göra efterkontroll av livmodern om en stund.«

»Okej …«,  svarar jag lite dröjande.

»Har du gjort någon sådan innan?«

»Nej, bara läst på«, svarar jag sanningsenligt och påminner mig om att fundus ska stå under navelplan och att …

Det är då hon förklarar det. Med vackert bildspråk men utan att göra någon grej av det alls liknar hon livmodern vid en sten under böljande sjögräs för att få mig att förstå. Jag får sedan gå in för att göra efterkontrollen.

Och där, när jag lägger mina händer på patientens mage känns allt helt plötsligt solklart, hur kunde jag ens fundera över att liknelsen skulle vara konstig? Det är klart det är så det ska kännas!

I vår är jag klar med min grundutbildning, och som jag längtar till den dag min kliniska erfarenhet ger mig möjligheten att ge lika målande och korrekta beskrivningar som att en väl ihopdragen livmoder självklart ska kännas som en sandslipad sten under böljande sjögräs.