Det kommer ett brev som andas missnöje. En kollega inom den palliativa hemsjukvården skriver att han vill att vi onkologer ska ta vårt ansvar och tala om för en gemensam patient att hon inte kan bli botad. Fast patienten nu är inskriven i palliativ vård har hon sagt att hon snart ska opereras och bli frisk, vilket gjort kollegan upprörd.

Jag läser journalen och stålsätter mig. Patientens sjukdom är förfärlig: en cancer som förstört stora delar av käken och som trotsar all vår behandling. Vi har opererat, strålat, opererat igen, givit cellgifter, opererat ännu en gång. Och ändå kommer sjukdomen tillbaka, eller rättare sagt, var nog aldrig borta. Det pågår verkningslös behandling som skvallrar om att doktorn före mig känt sig tvungen att göra »någonting«. Detta moraliserar jag inte över. I riktigt förtvivlade lägen kan det vara så obehagligt att avstå från att behandla att man tillgriper något man egentligen inte tror kan hjälpa.

Patientens haka är bandagerad. Hon luktar starkt av tumör och bakterier. Under bandagekanten ser jag tumörvävnad och hakans kontur är avvikande där det saknas ansiktsskelett. Jag känner för att gråta.

Vi sätter oss och jag frågar hur hon har det. Landstinget har gett oss en halvtimme för detta möte, men det vet inte patienten, och jag försöker ge en illusion av att det finns gott om tid. Hon berättar att hon är nöjd med hemsjukvården, att de är trevliga, att hon lärt sig hur hon ska peta i sig mat trots tumören.  Jag frågar henne: »Hur ser du själv på den här sjukdomen?« Kvinnan säger då att när behandlingen har hjälpt så ska hon bli opererad igen och bli frisk, en gång för alla. Plötsligt börjar hon tala fort, orden snubblar när hon berättar om alla tidigare behandlingar och operationer. Efter en stund förstår jag att syftet är att överrösta mig. Minska risken för att jag ska säga något hon inte är beredd att höra.

Till sist har hon inget mer att säga. Vi sitter mittemot varandra. Plötsligt säger kvinnan: »Eller hur tänker du? Har du någon annan tanke om sjukdomen än jag? »Det ringer i öronen, varningsklockan säger »Försiktig nu, försiktig nu …« 

»Jag tänker så här«, säger jag efter en stund, »att det finns ju aldrig några garantier i livet.«

Kvinnan begrundar detta. »Nej, jag vet det. Det finns det inte. I själva verket kanske jag har ganska liten chans att bli botad. Egentligen är nog den chansen ungefär 1 procent. Eller mindre.« Jag nickar, vi betraktar varandra. Sedan avrundar vi samtalet och patienten lämnar mottagningsrummet.

När hon har gått blir jag oresonligt arg. Jag försöker tänka mig hur det vore att ha den här patientens sjukdom. Jag funderar över hur mycket mod man måste samla för att våga gå ut bland folk. Jag tänker att om det vore jag så skulle jag inte kunna slå bort tankarna på hur det ska gå sedan, när sjukdomen framskrider. Hur håller man paniken borta? Om jag vore hon skulle jag behöva utveckla en strategi för att uthärda. Om den copingmekanismen är att intala sig själv att det finns möjlighet till bot, är det verkligen så konstigt? Och är det då sjukvårdens sak att inskärpa att den möjligheten inte finns?

Jag ringer upp kollegan, avrapporterar dagens besök. Säger att jag förvissat mig om att patienten har förstått situationens allvar. Min tolkning är att hon behöver tänka på ett annat sätt för att kunna hantera sin vardag. Mitt förslag till kollegan är att vi respekterar patientens sätt att hantera sin situation och inte forcerar samtal om att sjukdomen är obotlig.