K har en grav utvecklingsstörning sedan födelsen. Han har också autism och saknar utvecklat språk. I hela sitt liv har han varit självdestruktiv, och han slår sig själv utan uppenbar anledning.  Han dunkar ofta huvudet hårt i väggen, ibland så hårt att han svimmar av. Näsroten är insjunken efter alla slag mot väggar, bordskanter och hörn. Öronen är stora och missformade efter alla slag, och troligtvis är han också döv. Han är blind efter slagen mot ögonen och ögondoktorerna sa nyligen att det inte finns mer att göra. K är stark som en häst och har nu börjat slå sig på strup­huvudet med knytnävarna. Än så länge har ingen livshotande skada uppstått. Han är 23 år gammal.

Hemkommunen har inte kunnat klara av honom utan skickat honom till ett privat boende i mitt län. Här gör man allt för att få honom att sluta slå sig själv, men det går inget vidare. Ofta hamnar han på psykiatrisk intensivvårdsavdelning och får så tung medicinering att han inte kan stå på benen utan mest sover där hemma. Han är dock fortfarande självdestruktiv men orkar inte slå så hårt med så mycket medicin i kroppen.

Jag gör hembesök. Boendet är kalt. Alla lösa detaljer är avlägsnade, alla kanter är vadderade och fönstren okrossbara. Badrummet intill har toalett och handfat av stål. K har för några dagar sedan kommit hem från psykiatrin. Bredvid honom står två unga skötare. De kan inte vara mer än de tjugo. Kvinnan bär hijab, en sjal som täcker hår och hals, och den unga mannen har ett fjunigt skägg. Efter debatten om att ta i hand och hälsa på muslimska kvinnor är jag lite tvekande och vet inte riktigt hur jag ska hälsa. Hon tittar mig i ögonen och sträcker resolut ut handen till hälsning och vi tar i hand. Hon berättar att K söker kroppskontakt och hon låter honom halvligga över sig. Hon är inte rädd för honom (som många är) utan klappar honom försiktigt på ryggen. Hon gör det bra. K tycks känna sig trygg där han ­ligger med huvudet i hennes knä. Han är uppenbart medicin­påverkad och dåsig. Hon har bara jobbat med honom i fyra månader, och vem vet hur länge hon kommer att stanna? Omsättningen på personal är stor här, som på alla andra boenden för denna grupp av människor. Miljön är tillrättalagd och personalen är dubbelbemannad dygnet runt. Man jobbar pedagogiskt och man använder taktila stimuli för att få K att förstå dagens aktiviteter. Det kan handla om ett par skor som han får ta på då man ska promenera eller en kudde då han ska sova.

Jag försöker rensa i medicinlistan så att K inte ska bli så trött och i stället hitta någon specifik medicin mot självdestruktivitet. Det är dock inte lätt, och jag har redan provat de flesta mediciner och kombinationer. Risken är uppenbar att han fortsätter att slå sig på struphuvudet om jag minskar doserna.

Jag tror att de flesta doktorer inte har sett dessa individer och vet hur de lever. Allmänheten än mindre. En och annan gång hamnar de på psy­kiatriska intensivvårdsavdelningar eller oftare
hos en distriktsläkare som inte vet råd. 

Neuropsykiatriska diagnoser har det senaste decenniet ökat lavinartat inom psykiatrin och många patienter har fått Asperger- eller ­ADHD-diagnos. Men trots den grava neuropsykiatriska funktionsnedsättningen K uppvisar, med autism och utvecklingsstörning finns det i dag ingen fungerande organisation för medicinskt omhändertagande för denna grupp. Jag har skrivit om det förr men inget händer. Jag kan bara hoppas att den unga kvinnan i hijab vill jobba kvar och hjälpa K till ett drägligt liv.