»Ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man« står det i Havamals strof 77. Så – efter 50 års verksamhet inom sjukvård och forskning – vad finns det för mig som avsutten »fetmolog« att sammanfatta?

Ett kinesiskt talesätt lyder: »Hur länge man än blaskar runt med handen i en hink vatten tar det inte många sekunder innan vattenytan åter är blank.« Och så lång – eller snarare kort – tid ska insatserna av våra liv synas.

Jag har haft privilegiet att arbeta kliniskt och vetenskapligt med spännande projekt, som ung läkare hamnat i intressanta utredningar och arbetsgrupper, representerat Läkaresällskapet och Karolinska institutet nationellt och internationellt och varit president för organisationen för all världens fetmaforskare. Jag har haft förmånen att få resa överallt i världen. Jag basade för riksstämman när som mest över 30 000 deltog. Jag har skrivit rätt många vetenskapliga och andra artiklar av skiftande (okej, det medges gärna!) kvalitet och sett mer än 20 av mina adepter doktorera. Allt var lustbetonat, och aldrig har en arbetsdag liknat en annan. 

Men sedan kommer åren smygande, och det är uppenbart att halveringstiden på gamla avsuttna akademiker är kort, vilket bekräftar talesättet ovan. »Professor emeritus« låter möjligen vördnadsbjudande tills man slår upp det latinska ordet: uttjänad. Hur kul känns det?

Med kvadraten på avståndet avtar uppdragen. Jag tycker att jag fortfarande borde ha en del att bidra med, men vill någon höra det längre? När jag läser debattinläggen inom mitt fackområde får jag känslan av déjà vu. Vad var det jag sa redan anno dazumal?

Mina jämnåriga amerikanska forskarvänner fortsätter som om inget hänt, men hos oss verkar inte pensionärer vara så eftertraktade. Enstaka mogna fixstjärnor glänser fortfarande, men de är inte många.

Den framgångsrike artisten Lasse Holm intervjuades nyligen om ålder och efterfrågan, och konstaterar att »… att i Indien blir äldre hyllade, i USA är de champions«, och tycker att man i Sverige har en fixering vid årtal och »åldersfascism« snarare än funktion och kompetens. Holm jobbar vidare, men många artister som stått på framgångens tiljor får som mest uppträda på ålderdomshem och pensionärsträffar. 

Gnällspikar blir aldrig uppskattade, så vad vill jag? Är det läpparnas bekännelse, när man säger sig efterfråga de äldres kompetens? Eller har vi äldre dålig självinsikt och fattar helt enkelt inte att vi inget tillräckligt meningsfullt längre har att bidra med? När krockar värdet av erfarenhet med ålderns ofrånkomliga tribut? Är jag slut som artist (arbetade länge på Stadsteatern med vetenskapsteater och till och med som ståuppare) och ska som i Hasse & Tage-visan bara lägga av och inse djungelns hårda lag – och därmed »förorena närmsta vattendrag«?

Viktigt är förstås att tänka konstruktivt och inte gnälla över att allt var bättre förr. Eufemismens tid råder; SÄL (Sveriges äldre läkare) bytte våren 2016 namn till Seniora läkare. Får Seniorer fler uppdrag än de Äldre? Och trots allt snack om att utnyttja mogen erfarenhet i yrkeslivet – hur intresserad är man egentligen av oss?