En dag är man plötsligt där, på andra sidan datorskärmen. Som patient eller, som i mitt fall, anhörig. Mötet med läkaren är snabbt avklarat: malignitet, invänta cytologisvar och telefonkontakt nästa vecka. Dörren ut till korridoren står på glänt, läkarens mobil ringer, här finns ingen tid för frågor. Frågor som det just nu inte finns några svar på.

Jag hade förstått att något inte stod rätt till men att det var så här illa hade jag inte vågat föreställa mig. Chockade sätter vi oss i Ångestkaféterian i huvudentrén och försöker få i oss lite bubbelvatten på flaska. Försöker hålla modet uppe, framföra att den medicinska forskningen gör framsteg samtidigt som jag förtvivlat söker i minnet efter siffror på femårs­överlevnad från utbildningen. Hur illa är det om man byter N mot M i tumörgraderingen? Jag kommer att söka upp informationen så snart jag är på egen hand. Läsa vårdprogram och gripa efter sköra halmstrån.

Jag har aldrig tidigare suttit i den här kaféterian, bara gått förbi och sett folk med sorgsna miner som för lågmälda samtal omgivna av rullatorer, kryckkäppar och droppställningar. Även de enstaka nyblivna föräldrarna med sina sovande barn i babykorg håller låg profil. Kanske smittar stämningen av sig på dem eller också har de egna svårigheter att stå inför.

Vi skiljs åt, och ganska snart börjar telefonen ringa. Syskon, farbröder. Jag svarar så gott jag kan på medicinska frågor – »metastaser betyder att det finns dottertumörer« – och ger förklaringar – »cancer är inte bara en sjukdom«. Balanserar mellan att bekräfta allvar och att inge hopp. 

Jag ombeds redogöra för mötet hos läkaren, ord för ord. Varje återgivning flyttar mig tillbaka in i mottagningsrummet och får min egen sköra grund att vackla till förmån för förtvivlan. Beskrivningen av mötet och cancervården får det tidigare så avlägsna att bli skrämmande verkligt. Så många tragiska livsöden med sjukdom och lidande som man mött genom åren, palliation, sjukhem ...  Associationerna far genom mitt huvud och fyller mig med sorg. Den medicinska utbildnin­gen gjorde att jag var delvis beredd på sjukdomsbeskedet, men jag var inte beredd på hur det är att vara anhörig och läkare.

I min egen desperation över sjukdomen blir jag inte bara ledsen utan också arg och märker hur jag behöver ta ut det på någon. Det blir Läkaren. Mitt rationella jag tar snabbt över: det är inte Läkaren som är orsaken till den dödliga sjukdomen, det är ingens fel. Att ilskan tar fäste i budbäraren, och tillika företrädaren för vården, går från att vara ett känt fenomen till en konkret upplevelse att bära med mig i min egen yrkesutövning.

Mina vänner påtalar att jag måste ta hand om mig. Så jag pratar. Och pratar. Jag hör mig själv, får medkänsla och märker hur jag med vänners hjälp sakta bearbetar krisen. Till de nya sjukvårdsbesöken har jag återfått kraft och kan följa med som stöd samt efteråt upprepa vad läkarna förmedlat, förklara vårdkedjan och undvika missförstånd (»Nej, han sa inte att du skulle kombinera Ipren med Voltaren«). 

Jag försöker bidra, både känslomässigt och medicinskt, och nu när livsvändningen blivit verklighet inser att jag känner mig trygg och tursam som är anhörig och läkare.