»Och så fortsätter du framåt. I lagom takt. Det får inte kännas för trögt. Du ska inte behöva forcera.«
Det är en nål, en sond, en kateter. Det är Norrlands universitetssjukhus, det är Ålands centralsjukhus, det är hälsocentraler och avdelningar.
Alla gånger jag har suttit i just den här situationen. Spända axlar, klappande hjärta, en handledare bakom, medan jag försöker hitta rätt i en patients kropp.

Så många gånger jag har hört den där frasen:

»Det ska inte vara trögt. Bara lite lagom motstånd. Annars måste du rikta om nålen.«

Så många gånger jag har undrat: Men hur trögt får det egentligen vara? Hur vet man skillnaden mellan lite lagom motstånd, och när det är dags att byta riktning?

Under min utbildning såg jag mig länge som »den ofrivilliga läkaren«. Som halkat in av en slump, och antogs vara lämplig tills motsatsen var bevisad. Naturligtvis en högst privilegierad situation. Och naturligtvis kan även en högst privilegierad situation vara plågsam.

Min väg till läkaryrket var en konsekvens av rimliga sammanväganden. Jag ville ha naturvetenskap och andra människor. Ekonomisk trygghet för mitt kreativa skrivande. Använda mina betyg klokt. Så allt sammantaget – visst var det rimligt att försöka bli läkare.
Åtminstone kunde jag inte komma på någon bättre idé.

Nog var det rimliga tankar. Och samtidigt – nog var det orimliga drivkrafter. Det går trögt att göra något med drivkraften att det är det minst dåliga alternativet. Är svårt – kanske omöjligt – att tillgodogöra sig en läkarutbildning utan att känna passion.
Stunderna av hänförelse måste glimta förbi. Ibland gick det månader av tvivel, terminer då jag undrade om det var dags att hoppa av så någon lämpligare kunde få min plats. Och sedan, som i Triss-reklamen: plötsligt hände det. Fascinationen inför njurarnas fysiologi. Anhörigsamtalet i gryningen efter ett akut hjärtstopp. Trolleritricket obstetriker gör när de plockar ut ett livs levande barn ur en buk. Alla gånger när läkaryrket känns – fullt och innerligt – och allt annat än rimligt.

Är det här ett jobb eller ett kall, frågas det. Jag brukade tro att det bara var ett jobb. Jag tror inte det längre. Kanske kan någon annan vara så krass. Jag önskar ibland att jag kunde det.
Varje dag blir det allt tydligare. Det är omöjligt för mig att ägna mig åt det här utan att ge det bästa jag har.

Men ibland går det så trögt att jag nästan forcerar. Tvingar hjärnan – när hjärtat vägrar vara med. Då riktar jag om. Små justeringar – läser en artikel, några dagars kompledighet. Stora justeringar – byter arbetsuppgifter, arbetsplats. Jag lär mig fortfarande vad just jag behöver för att hitta mitt engagemang. Men jag är övertygad om att den farligaste dagen i mitt yrkesliv är den då jag blir likgiltig.

Och så sitter jag där, en dag, med en nål och en patient och en handledare bakom ryggen. Och nålen går trögt och jag vinklar om den för jag vet precis hur det ska kännas.
Som om jag aldrig gjort något annat.
Som om det var det här jag skulle göra hela tiden.