Jag har återigen fått ett brev från Försäkringskassan med krav på komplettering av ett intyg. Jag har tolv dagar att svara på de åtta frågorna. Det handlar denna gång om assistansersättning enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). 

Bakgrunden är följande: S har en grav utvecklingsstörning från födelsen. Han har också ett klassikt autistiskt syndrom och epilepsi. Något utvecklat språk har han inte, utan personalen använder bilder och tecken som kommunikation. 

Om S avbryts i sina rutiner, om hans ritualer bryts eller om det kommer ny personal blir han mycket orolig och stressad. I dessa situationer kan han banka huvudet i väggen eller i golvet, bita sig i händerna eller grabba tag i närmaste personal hårt i skrevet. Det sistnämnda beteendet fick tyvärr en alltför stressad distriktsläkare erfara då han inte kunde avläsa S ordentligt utan försökte stressa igenom en läkarundersökning på vårdcentralen för några år sedan. Det hela slutade inte bra. Inte alls bra.

S lämnas inte ensam och behöver all hjälp med hygien, mat och kläder. Han kan inte klara daglig sy­sselsättning ens på träningsnivå. Han har alltid varit på detta vis och någon förändring i beteendet kommer inte ske. Kodordet är »varaktigt«. Försäkringskassan vill att vi skriver detta kodord fast de med emfas hävdar att de inte använder »kodord«. 

I den snåriga djungeln som omgärdar LSS-intyg är dessa ord viktiga. Men inte bara vid dessa intyg utan vid sjukskrivningar, LUH (läkarutlåtande om hälsotillstånd) och en uppsjö av andra intyg som diverse­ myndigheter belastar oss med. Man vill ha dessa kompletteringar för att kunna fatta beslut i frågan, säger man. Om intyget jag skriver talar för myndighetens önskade beslut använder man det, om det talar emot det beslut man önskar väljer man att bortse från det. Ofta vill man inte stå för sitt avslag utan lägger i stället skulden på läkaren och säger till patienten att »det var ett dåligt intyg«. Oviljan att fatta ett självständigt beslut, ta ansvar för det och förmedla detta till patienten är uppenbar.

Jag har skrivit samma typ av intyg i mer än femton år. Förr var det sällan jag fick förfrågningar om kompletteringar eller fick mig pådyvlat att mitt intyg var »dåligt«. Detta är ett fenomen som växt sig starkare de sista fem åren och handlar troligen om Försäkringskassans och kommunernas interna rutiner och behov av att minska sina kostnader. Samtidigt vågar politikerna inte ta i denna känsliga fråga. 

Inte ens den mest nitiska försäkringskassetjänsteman anser att de gravt funktionshindrade inte behöver stöd och hjälp för att klara sig. Problemet är i stället vem som ska betala för det nödvändiga stödet. Vad gäller LSS så vältras kostnaden i dag över från Försäkringskassan till kommunerna, då Försäkringskassan avslår även de mest solklara ansökningar med hänvisning till juridiska spetsfundigheter. Så har det inte alltid varit. Bara för fem–sex år sedan omvandlade kommunerna sina gruppboenden till »eget boende med personlig assistans« och på så sätt överläts kostnaden för omsorgerna till staten och Försäkringskassan. Både kommunen och Försäkringskassan är alltså lika goda kålsupare och ser endast till sin egen budget.

Och detta rävspel fortsätter. Juridiken blomstrar,­ vi doktorer får skriva ännu fler intyg (på ännu krångligare blanketter) som myndigheterna använder eller bortser ifrån utifrån sina egna (redan fattade) beslut. Och som vanligt sitter den svage patienten och de anhöriga i kläm.