Plötsligt hände det otänkbara. Eller egentligen det helt tänkbara, som alltid händer förr eller senare, men som alltid kommer lika olägligt. Cykeln gick sönder, i staden där alla cyklar. På vintern. Livet fungerade ändå, så klart, men blev mycket krångligare. Som tur var fanns det en verkstad i kvarteret. Jag krånglade ner cykeln på trappan som ledde ner till den mörka och oljiga källarlokalen. På väggarna hängde en massa prylar och redskap som jag inte för mitt liv skulle kunna nämna vid namn. Micke, klädd i någon typ av hantverkarställ, tog emot och frågade vad som stod på.

»Jo, ehm, bakdäcket sjunker liksom ihop. Men det känns inte riktigt som en vanlig punktering, det sjunker liksom inte ihop förrän efter ett tag när man har pumpat. Och jag har inte tid att laga den själv just nu.«

Micke hummade lite utan att röra en min. Jag hade ingen aning om vad han tänkte. Tittade han inte lite nedlåtande på rostfläckarna på ramen? Märkte han hur oteknisk jag var, eller brukade alla kunder vara så här? Han verkade i alla fall kunnig, så det hela skulle nog lösa sig ändå. De skulle gå igenom cykeln och höra av sig om ett litet tag. Men det var många kunder just nu.

Två dagar senare ringde telefonen. Ett okänt nummer. Jag stammade något i luren.

»Ja, hej, det här var Micke från verkstaden«, mumlade en avlägsen och något brusig stämma. Dålig mottagning. Sablans mobil. »Vi har gått igenom din cykel nu och det är så att vi har upptäckt ett fel. Det har kommit in vatten i vevhuset på cykeln. Det hade redan börjat rosta lite såg vi, och om man inte gör något åt det här kommer hela cykeln sluta fungera.«

»Okej … Det kom ju lite oväntat förstås ... Jag trodde ju att det bara var en punktering. Men kommer den braka ihop nu, eller om lång tid?«

»Det går inte att säga riktigt, men det skulle kunna hända när som helst.«

Min cykel hade alltså plötsligt förvandlats från en trogen springare till en tickande bomb. Priset skulle landa på två tusenlappar mer än vad jag väntat mig. Jag sökte på nätet och frågade kompisar. De visste lika lite som jag. Skulle jag göra ett dumt misstag om jag lät bli att betala för det här? Mekanikerna jobbade ju trots allt med det här, de borde väl veta? Eller försökte de bara lura mig på pengar? Jag kände frustration, maktlöshet, ovisshet och faktiskt också rädsla. Visserligen mycket, mycket små varianter av alla dessa känslor, för det handlade ju trots allt bara om en cykel.

Jag funderade i en dag. Sedan släpade jag upp cykeln för verkstadstrappan igen. Fick betala en hundralapp bara för den resan. Med sammanbitna käkar och rock på högsta volym i hörlurarna bytte jag slangen på bakdäcket. Den har fungerat perfekt sedan dess.

Nu cyklar jag genom staden som börjat grönska igen, står på tramporna i den tyngsta biten av sjukhusbacken. Cyklar förbi akuten, där jag jobbade natt förra veckan.

»Patient som söker för synkoperingar. På CT skalle syns tumör i cerebellum samt förstorade ventriklar och mittlinjeförskjutning. Informerar patienten om fyndet på akuten, men oklart hur mycket av informationen han tar till sig.«

Hjulen snurrar under mig, och det kommer små knakande ljud från bakhjulet. Jag känner vinden i håret. Låser fast cykeln i stället och går in för att byta om till mina vita kläder och börja dagen.

»Ringer upp patienten och förklarar att CT kolon ändå borde göras med tanke på fortsatt anemi. Hon avböjer dock vidare utredning. Känner i nuläget ingen inskränkning av sin livskvalitet.«

Det handlar ju trots allt bara om en cykel.