I fikarummet cirkulerar samtalet kring misstag vi gjort. På ett märkligt sätt trissas stämningen upp och vi vill bräcka varandra i öppenhet, och det är de äldre i sällskapet som driver på – och på något icke så märkligt sätt tillhör jag den gruppen.

En har glömt sätta ut Waran inför ett kirurgiskt ingrepp, en annan har bedövat fel ben inför en operation. Själv berättar jag om när jag misstog min fars hjärtinfarkt för halsbränna och rekommenderade att han skulle ta en omeprazol och gå och lägga sig.

Det är ingen brist på misstag som begåtts och det finns något djupt mänskligt i att dela med sig.

En av underläkarna berättar om hur han sände hem en patient med bakteriell meningit från akutmottagningen. Det graverande i historien är inte den kliniska felbedömningen, utan att han tog ett prov på ryggmärgsvätskan och sedan glömde att kontrollera svaret innan den opåverkade patienten skickades hem. När han, som tur var, såg svaret efter några timmar ringdes patienten åter in och ingen egentlig skada inträffade.

Det stora problemet med hans, och många av våra historier, är att vi inte lärt oss. Som individ lär man sig naturligtvis, och sannolikt glömmer man bara att sätta ut Waran en gång om man har fått se effekten av en lättblödande patient på operation. Men organisationen, själva organismen sjukhuset med dess hundratals medarbetare, korridorer och rutiner lär sig trögt för att inte säga inte alls. De fel som jag själv begick för ett decennium sedan begås igen och igen av nya underläkare. Och överläkare. För fel gör vi alla. Och oftare än vi tror.

Jag använder Gmail som min privata mail sedan flera år. Det irriterar mig lite att Google vet så mycket om mig, att annonser riktas och att jag aktivt och fullt frivilligt medverkar till urgröpningen av den personliga sfären.

Men ibland blixtrar Google till och all den där datakraften blir nyttig i det lilla. Jag har just skrivit ett brev och trycker på skicka-knappen då en varningsruta dyker upp. »Du har använt ordet bifogar i meddelandet, men inte bifogat något dokument, vill du ändå skicka?« frågar Gmail med neutral tydlighet. Hur många gånger har jag inte sänt ett mejl och glömt att bifoga den där filen och i bästa fall kommit på mig själv och fått skicka det där andra mejlet med den vanligaste ämnesraden »Glömde bifoga«.

Nu har några kloka flickor och pojkar legat vid företagspoolen i Silicon Valley och kommit på en lösning på detta. Jag raljerar, för det är ingen lätt sak; inget som någon kund efterfrågat utan ett problem som Google har identifierat och sedan åtgärdat. För att höja ribban ytterligare så var mitt mejl dessutom skrivet på svenska.

Så jag väntar med spänning på när det kommer en teknisk lösning som gör att det inte går att skicka hem patienter med meningit från akuten. »Det finns osignerade provsvar – är du säker på att du vill skicka hem patienten?«