Genvägen till paradiset. Snabbtåget till himlen. Nödutgången mitt under livets film. Du vill resa dig upp, ställa ner popcornen och gå mot den lysande gröna skylten.

Jag vet att det är så du tänker. Vi sitter på psykakuten, vid olika ändar av samma bord, olika ändar av samma spektrum. Jag har vit rock och namnskylt. Du har huvtröja och personnummer.

Du vill lämna bion. Du har tröttnat på filmen. Den är inte lika rolig som den brukade vara. Den börjar upprepa sig. Du tycker att skådespelarna är överskattade, och regissören vinner ingen Oscar. Handlingen är uttjatad, kommer inte framåt. Du ser ingen anledning att slösa din tid på mediokra filmer. Och detta är den enda föreställningen som kommer visas.

I livets biosalong får man inte pengarna tillbaka.

Du vill våga ta steget och resa dig upp. Du gungar lite i sätet, osäker, skiftar vikten från ena foten till den andra. Du kramar armstödet, trummar med fingrarna mot stoppningen och ser dig om i salongen. När du reser dig lite halvt upp får du arga och oroliga blickar från raden bakom, vänliga händer drar dig tillbaka och du sjunker ner i sätet igen, som en utpyst ballong.

Jag ser ditt förakt. För oss som stannar kvar i mörkret, sörplar vår läsk och håller blicken lydigt fäst på tillvarons bioduk. För oss som fortfarande gräver med fingrarna i botten på pappkartongen för att hitta ett salt, smörsmakande, fluffigt popcorn, trots att det bara finns hårda kärnor kvar och de varma luftiga godbitarna tog slut för länge sen. För oss som behöver gå och kissa, men inte vågar lämna våra säten av rädsla att missa något viktigt.

Jag ser din överlägsenhet. Du har vänt dig om och tittat på våra svagt upplysta ansikten. Vi ser hjärndöda ut från din rad – filmen speglar sig avlägset i våra pupiller och vi sitter helt stilla. En armé av medelmåttighet. Som i Platons grotta stirrar vi andra på skuggbilden, projektionen, och du ser direkt på projektorn och tycker dig se sanningen. Du anser att vi är hjärntvättade. Hunsade att sitta stilla och vara tysta och trösta oss med godis ända till filmen tar slut och lamporna tänds. Du går inte med på det längre. Du vill resa dig upp och gå härifrån. Gå vart? Det spelar ingen roll. Vad som helst är bättre än att vara här.

Samtidigt vet du. Om du ställer dig upp förstör du filmen för så många. Du sitter i mitten, omgiven av dina närmaste, och om du ska börja krångla dig ut från raden kommer de att bli avbrutna i sitt biotittande. Du kommer skymma sikten för dem, störa handlingen och det kommer dröja länge innan de kan återgå till filmen med samma glädje.

Du kommer att lämna en tom stol efter dig.

Jag säger att du har en sjukdom. En diagnos. En vetenskaplig förklaring, en kemisk obalans, en psykisk störning. Det är inte normalt att vilja gå ifrån bion mitt i filmen.

Du säger att det är vi som är sjuka. Vi som tycker att det är värt att sitta kvar till slutet, trots att början och mitten har varit så dåliga. Vi som förtvivlat rotar i godispåsen utan att någonsin hitta det vi letar efter. Vi som sitter med ljummen läsk. Vi som nöjer oss.

Jag kommer att föreslå mediciner. Du kommer inte att ta dem. Vi kommer skiljas åt utan att riktigt ha nått varandra, för det jag vill säga till dig kan du inte förstå.

Att det är händerna vi kramar i mörkret som gör att vi sitter kvar.