En kväll har fyraåringen ont i magen. Hans sexåriga storasyster beordrar honom genast att lägga sig på soffan.

Hon drar upp hans tröja. Sätter ena handen under den andra och trycker på hans mage. Vänster fossa.

»Gör det ont här?«

Fyraåringen nickar allvarligt. Höger fossa.

»Här?«

Nickar. Under höger arcus (och han nickar), under vänster arcus (en till nickning).

Storasyster sammanfattar sin bedömning:
»Mamma. Han har ont i magen.«

Jag har visst närt en liten kirurg vid min barm.

Sedan tänker jag på hur detta att vara läkare nästlar sig in i mitt föräldraskap. Hur föräldraskapet nästlar sig in i mitt läkarskap.
Hur likartade de identiteterna kan vara.

Tänker på kvällar av kaos på akuten och kvällar av kaos med tre små barn. Likheterna är stora: den som skriker högst är inte den som är värst skadad. Det är tystnaden som är det största varningstecknet.
Man måste lära sig att prioritera. Vissa saker innebär alltid en katastrof om de inte åtgärdas i tid: en ofri luftväg, en otät blöja.
Man måste passa på att äta och vila när tillfälle ges. Även om man vare sig är hungrig eller trött. Man vet aldrig när chansen kommer igen.

Tänker på hur jag brukade amma och läsa fysiologi. På hur några av sidorna om respirationen i min Guyton and Hall fortfarande bär spår av bröstmjölksfläckar.

På hur mesenterialfett kan ha samma nyans som spädbarns avföring.

På hur jag brukade undersöka mina bebisar när de sov. Kände pulsar, lyssnade på spädbarnshjärtan, utlöste Babinskireflexen om och om igen.

Jag tänker på hur något gemensamt för läkaryrket och föräldraskapet är att man alltid hade kunnat göra lite mer. Alltid hade kunnat göra det bättre.

Att kanske är man självisk om man inte gör det bättre.

Och så tänker jag på det där folk säger ibland – att man är en bättre mamma om man får andrum från sina barn, att man blir en bättre läkare av att lämna sjukhuset ibland.

Det blir ett märkligt argument. Som om man bara får ge sig andrum eller ledigt om det gör en till en bättre förälder eller läkare.
Som om det gemensamma mellan ett föräldraskap och att vara läkare är självuppoffringen, att man hela tiden är i tjänst för något annat, något som är större än man själv.

Om man gör något för sin egen skull utan att bli varken en bättre förälder eller läkare, är det själviskt då?

Jag tänker att i slutändan är det lätt att ge allt man har och ändå ha gett för lite. Att det ligger i både föräldraskapet och läkaryrkets natur.

Visst hade jag varit en bättre läkare och en bättre mor om jag gett bort lite mer av mig själv – på samma sätt som löparen som kom tvåa i ett lopp hade vunnit genom att springa lite snabbare.

Men man springer väl ett lopp så snabbt som man kan, man gör väl ett liv så bra som man kan.
Man blir väl bara så bra som man orkar.
Man måste kanske lära sig att leva med sin egen otillräcklighet.

Någon kirurg är jag i alla fall inte, den där kvällen, jag håller ju inte ens gossen med buksmärtan fastande.
Jag bara botar honom med en glass.
Som vilken luttrad trebarnsmorsa som helst.