Ljuset är gulaktigt så här tidigt på morgonen och det är kyligt om fingrarna när jag greppar styret. Jag ser dimman som stiger upp från floden redan innan jag är framme vid mitt favoritstycke av cykelturen till jobbet. På bron över Nyköpings å brukar jag leka en lek. Utmaningen är att korsa metallrännan där väg möter bro, och sedan bro möter väg, med så lite motstånd som möjlighet. Vattnets mustighet och den prydliga vassen ska inte störas mer än nödvändigt. Tyst ska det vara och mjukt när cykeln korsar bron.

För att lyckas behöver jag välja var hjulet ska träffa. På vissa ställen är asfalten något upphöjd och möter metallen – där blir övergången smidigare. Förhållningssättet är avgörande: Titta upp/titta ner? Stående eller sittande? Bromsa in/ta sats? Det är en enkel lek avklarad på några sekunder. Floden bryr sig inte – den flyter vidare oavsett. Men jag bryr mig och jag får fyra chanser på en dag: upp på bron och ner från bron, och sedan samma sak igen på vägen hem.

Väl på plats möter jag dagen på en fullbokad ultraljudmottagning. Redan före första patientmötet undrar undersköterskan när jag tänker klämma in de fyra akutpatienterna. Det undrar jag med. Jag ger henne i uppdrag att utforska var akutpatienterna finns, och hoppas att kunna träffa åtminstone en före morgonfikat. Jag går in till första patienten väl medveten om att det gäller att kapa åtminstone 5 minuter från varje planerat besök för att hinna med.

På britsen ligger en ung man av afrikanskt ursprung men svensk sedan länge. Han uppfattar min brittiska accent snabbare än de flesta. Kvick och rolig är han och berättar glatt om sin kommande resa till London – visst är Tottenham Hotspurs en bra klubb? Medan han pratar på går det upp för mig att hans lever inte mår så bra. Han frågar mig vad jag ser. Och varför hans hepatit inte upptäckts i det FN-flyktingläger där familjen hamnade när han var liten. Och om jag förstår hur smutsigt det känns med virus i kroppen. Och om jag förstår hur rädd han är. Han gråter häftigt och jag kan bara hålla med om att det är för jävligt.

Vi skiljs åt. Jag har träffat en patient, är 10 minuter sen och undersköterskorna undrar fortfarande hur det blir med de sju akuta patienterna. »Jag trodde du sa fyra?« »Det har kommit tre till.«

Dagen lunkar på. Tre aortaaneurysmmätningar i rad går fort, och en av de akuta patienterna som vi inte hade lyckats kontakta dyker upp spontant, så jag träffar henne före kaffet. Kl 9 vankas det fördröjning när en ny ST-läkare och en ny AT-läkare dyker upp samtidigt. AT-läkaren tar rygg på mig och visar sig vara remittenten till nästa komplicerade post-Whipple-patient, vilket avsevärt underlättar min bakgrundsbotanisering i patientens senaste fem DT-undersökningar.

Den nya bulgariska ST-läkaren skickas in till en polsk patient utan att ha vare sig svenska språket eller en tolk till sin hjälp. Livligt samtal hörs från undersökningsrummet och en diagnos av gallstenar bekräftas. »Talar du polska?«, frågar jag förvånad när hon kommer ut från undersökningsrummet. »Nej då! Vi tog det på ryska. Och gallstenar tittar alla nya underläkare på i Bulgarien.«

10.50 ser det ändå ut som om tidsplaneringen går åt skogen. Men undersköterskan trollar med logistiken och i slutändan uteblir tre patienter – en avliden, en ligger på operationsbordet och en hinner inte på grund av utebliven hundvakt. Punktionspatienten är ganska lugn och för inte alltför mycket oväsen vid de tre sticken på halsen med en hemskt lång nål. Och sedan, prick kl 12, är det över. Kaoset av pusselbitar har mirakulöst fallit på plats – igen!

På vägen hem möter jag bron med en ny teknik. Jag lyfter från sadeln och lättar på styret så att händerna svävar strax ovanpå. Jag släppet taget och flyger hem, den mjukaste färden någonsin.