Vi har pratat så länge, men samtalet går i cirklar när jag försöker berätta vad vi letar efter när det värker på det här viset. Vad som är farligt. Hur vi har uteslutit det. Ändå ser jag i hennes ögon att jag inte ger henne vad hon vill ha.
När det är dags att runda av frågar jag henne om hon har några fler frågor. Hon ser upp på mig med besvikelse i leendet som fladdrar över hennes ansikte.
»Nej«, säger hon, »bara samma sak som jag undrade när jag kom hit. Vad det är för fel på mig?«
I det här samtalet brer sig en avgrund av oförståelse ut mellan oss. En avgrund mellan vad jag vet som läkare och vad min patient tycker att jag borde veta.
Det handlar om att hon tror att all kunskap om kroppens nycker finns gömd någonstans, och är läkaren bara skicklig nog får man tillgång till den. Det handlar om att jag tror att mitt yrke i hög grad innebär välkvalificerade gissningar och mönsterigenkänning. Konsten att sålla ut det farliga, det åtgärdbara och det som går att lindra.
När jag vikarierade på vårdcentral dominerades mitt arbete av att försöka överbrygga den där avgrunden.
Jag försökte ge patienterna förklaringsmodeller för vanliga sjukdomar, men lika ofta förklaringsmodeller för allt det vi inte kan förklara.
Jag berättade hur min tankeprocess såg ut inför ett symtom. Att jag först sökte det farliga, därefter det åtgärdbara som vi kan förklara, och till sist det vi åtminstone kan lindra.
Ibland kunde det hjälpa en patient att känna sig tagen på allvar. Hjälpa mig att förmedla »det här är ingenting farligt« i stället för »det här är ingenting«.
Ibland talade vi bara i cirklar som inte överlappade varandra.
Och visst upplever jag fortfarande de ögonblicken. När det känns som om det är så väsensskilt att vara patient och att vara läkare att vi inte når varandra. Frustrationen när ingen av mina förklaringar gör någonting begripligt.
Men sedan kommer de andra gångerna. De överraskande mötena när kommunikationen bygger mig och min patient en gemensam begreppsvärld trots våra skilda kunskapsbakgrunder.
Som patienten med funktionella neurologiska symtom som blev överlycklig när jag gav symtombilden ett namn och en förklaringsmodell.
Som den unga människan med lumbago som gick från VAS 8 till VAS 2 när jag förklarade varför jag inte trodde att det var något farligt.
Som nittioåringen med misstänkt pneumoni, början till sepsis, en sen helgkväll på akuten, som jag möter medveten om att det är en balansgång mellan att låta en svårt sjuk patient få information om sitt tillstånd och att överbelasta någon med information. Ofta behöver man inte veta alla detaljer. Man har fullt upp med att orka vara sjuk.
Jag säger att infektionen är rejäl, men vi vet var den sitter, och det gör att vi har bra medicin att ge. Vi hoppas att det ska kännas bättre så småningom när vi ger antibiotika in i blodet.
Och den febervarma handen letar sig ut från sjukhustäcket. Greppar om min, håller kvar.
»Men det känns ju redan lite bättre. Nu när doktorn är här.«
Och i det ögonblicket brer ingen avgrund ut sig.
Under de här sekunderna är vi varandra så nära.
