M har inte rört en pinal sedan maken G gick bort för snart två år sedan. Dammet har samlats i stora högar på golvet och ligger som en filt över soffan och möblerna. Almanackan som G använde ligger orörd uppslagen på hans dödsdag. Jackan hänger fortfarande på kroken i hallen och strumporna i tvättkorgen har inte blivit tvättade. Allt är orört. Tiden har liksom stannat och dammet tagit över. M väntar på att G snart ska komma tillbaka.

M hade i ungdomsåren ett stormigt liv med alkoholmissbruk och droger. I den vevan blev hon också psykotisk och började höra röster och få för sig att hon var förföljd. Efter ett antal år ut och in på psyk så träffar hon G. Det blir hennes räddning. Han var stabil och trygg och hjälpte henne att komma på fötter igen. Hon började ta sin medicin regelbundet och slutade supa. De flyttade ihop och levde på existensminimum i sin lilla tvåa i ett av stadens fattigkvarter.

Det ska tilläggas att M är svag i förståndet, lite »eljest« som man sa förr i tiden. Om det beror på hennes tidigare missbruk eller om hon var sådan från början är oklart. G var väl inte heller så särskilt stark men skötte ekonomin och hemmet bra. Hyran kom in i tid och kronofogden hölls på armlängds avstånd. Man levde knapert men hankade sig fram. Fattigsverige tillhör inte det förgångna.

G dog plötsligt och utan förvarning. Man tror det var hjärtat. Han dog i det tysta hemma på köksgolvet. Då paret inte hade några vänner, barn eller släktingar blev M lämnad ensam kvar. Hon förlamades av sorg och blev liggande på soffan. Hemmet förföll och sorgen var ordlös. M har aldrig kunnat uttrycka sig verbalt annat än i en-ordsmeningar. Nu tystnade hon helt.

Någon vecka efter makens död ringer det på dörren. M öppnar och finner två Jehovas vittnen i fina kläder utanför dörren. De önskar prata med henne och livet efter döden. M lyssnar. Snart får hon återkommande besök av Jehovas. De informerar M om att G visserligen är död men att han snart kommer att återuppstå och komma tillbaka. Domens dag kan komma när som helst, ja, om inte i morgon så inom en snar framtid. Orosmolnen samlar sig och tecknen är tydliga. Snart ska slaget stå och Satans världsordning förintas. Och då ska tusenåriga riket bildas och G och M ska återigen få leva tillsammans. Vi kan ju redan se tecken på det, på Harmagedon, säger de: klimathotet, kärnvapenprov i Nordkorea, Breivik i Norge.

Detta besked gör M glad. Och eftersom G snart ska komma tillbaka vill hon inte städa undan hans saker eller kläder. Han ska ju känna sig välkommen och finna sina saker där han sist lämnade dem. Hon längtar efter honom och väntar, men tiden går. Domens dag dröjer och dammet samlar sig. Hyrorna blir inte betalda. M sitter i fönstret och tittar ut över trappan och väntar. Varje vecka kommer paret från Jehovas vittnen och berättar att tiden nu är nära.

Till slut håller det inte längre. Räkningarna har samlats på golvet, elen stängts av då hon inte betalt räkningarna och hon hotas av vräkning. Vi hjälper henne så gott vi kan. Hon får förvaltare och kan så småningom flytta till ett gruppboende.

Svaga individer som M blir lurade gång på gång. Är det inte telefonförsäljare som vill pracka på dem mobilabonnemang, strumpor eller gud vet vad, så är det ideologiska »försäljare« som vill övertyga dem om den sanna vägen. Andra lurar dem på pengar eller utnyttjar dem sexuellt. Vi som jobbar inom psykiatrin ser ofta samhällets mörkare sidor. Det gör poliser och socialarbetare också. Det gäller att inte tappa modet. M fick det trots allt bra till slut.