Det har blivit en psykogen allergi, om man nu kan ha en sådan, och blotta ordet »värdegrund« höjer mitt blodtryck och sänker mitt humör. Samtliga sjukhus i Sverige tycks ha fått ett starkt behov av att skriva ner sina »värdegrunder«, för att använda ordet som gått fram som ett calicivirus. Man skulle kunna hysa respekt för ett dokument, eller oavsett hur målsättningen presenterades, om det var just en målsättning som på något sätt särskilde det ena sjukhus eller verksamheten från de övriga. Ett sätt att definiera sig själv gentemot sin omgivning och påminna både medarbetare och patienter om vad det är för verksamhet som ska bedrivas.
Syftet är naturligtvis att kvastarna på golvet ska impregneras, för att inte säga indoktrineras, i värdeladdade ord och att dessa ord ska sjunka in i oss och påverka våra tankar och därefter våra handlingar. Att vi i kliniska situationer ska reflektera över hur just denna situation återspeglas i vår värdegrund. Det är inte bara det att det är så fantastiskt onödigt. Värdegrunden stjäl. Den stjäl tid, resurser och uppmärksamhet från sådant som är viktigt. Jag skriver inte viktigare, för den nedtecknade värdegrunden är inte viktig. Den är det inte för mig, för mina kollegor och inte för våra patienter. Den har inget egenvärde, utan är bara värdefull om den skapar värde. Vilket den inte gör.
De »grundstenar« på vilka just mitt sjukhus vilar, gör ingen friskare, lindrar inget och tröstar definitivt inte. Ett enkelt test för att upptäcka floskler är ifall dess motsats också kan gälla. Om man läser tidningsrubrikerna kan man lätt få intrycket av att ett visst nybyggt sjukhus har »oansvarighet« som värdeord, men det har de naturligtvis inte. Sjukhusets värdeord är i stället Ansvar, Medmänsklighet och Helhetssyn, och det ekar ganska tomt. Den eventuella Medmänskligheten är svår att uttala sig om, men bristen på just ansvar och helhetssyn har ju varit såpass flagrant att böcker har skrivits om det.
Den mest uppenbara stölden är alla resurser som läggs ner på att introducera värdegrunden på sjukhusen. Alla informationstavlor som med tillyxad symbolik ska inpränta budskapet om »patienten först« eller »patienten i centrum«. Alla föreläsningar, interna mejl, broschyrer, konstverk, kaffekoppar och Gud vet vad som ska påminna oss om att »undvika slöseri«. Fast det slutar inte där.
För att göra ont värre räcker det dessutom inte med en samling, nej, sjukhusen har sin värdegrund och landstingen har sin egen. Rätt ska vara rätt, även i flosklernas värld, och alla ska ha sina egna. Ytterst få saker var bättre inom vården förr, men avsaknad av behovet av att behöva fabricera och marknadsföra en värdegrund var det definitivt. Hur var det innan vi hade informationstavlor som predikade »Det goda livet« eller »livskvalitet i världsklass«?
Det är inte bara önskvärt att vården styrs av värderingar: det är absolut nödvändigt. Och det är inte lätt gjort. Ännu svårare är det att förändra redan befintliga värderingar. Makthavare bör vara synnerligen försiktiga då de försöker skapa och formulera nya värdegrunder eftersom det finns överhängande risk för att man raserar de gamla som kanske var alldeles utmärkta och unika. Även om den tidigare värdegrunden inte var tryckt på glansiga affischer över sjukhusets korridorer, betyder det inte att den inte fanns eller var viktig. De sjukhus eller enheter som har, eller har haft, en egen identitet där de har funnits en särskild »anda« har förstörts av den pådyvlade visionen då själva ordet värdegrund blivit kidnappat.
Orden måste bära mening, och det är extra viktigt då det handlar om något så grundläggande som sjukvårdens värderingar. Värdegrunden får inte sakna grund.
