Rummet är kalt och spartanskt, med enbart två fåtöljer och ett litet bord. Centralt är tomheten, att andas i och att fylla med en berättelse. In hit släpps rent fysiskt inga levnadsvillkor, pengar eller politiska spel – här får omvärlden stå åt sidan för människan som lever i den. Men patienten som jag rings ner för att träffa i natt är synnerligen ärrad och präglad av det där utanför. Hur mycket det tomma rummet än tillåter henne att berätta sin historia, så har hennes situation i grunden allt att göra med oss och ingenting att göra med henne. Det är paradoxen, att drabbas av samhällets oförmåga och därför söka samhällets hjälp.
På sjukhusets psykiatriska akutmottagning sitter jag och skäms, öga mot öga med tårarna som rinner i spåren av först förtryck och nu hopplöshet. För alla utom Migrationsverket är hon ett barn. Hon har flytt för sitt liv från krigets ofrihet och förtryck; ensam lämnat sitt barndomshem och sin familj. Nu sitter hon framför mig därför att hon efter fyra år i svensk fred och frihet inte längre orkar leva.
Med imponerande svenska berättar hon mellan tårarna om åratal av väntan på besked, separationer från vänner och familj, ovetenskapliga röntgenundersökningar, överfulla och smutsiga »förvar« i samhällets utkanter och myndigheters tärningsspel med människoliv. Men värst är kanske det paradoxala och det absurda: att systemet är så genomtänkt. Så rikt. Så fritt. Så folkligt förankrat. Att vi med demokratiska prioriteringar – framröstade av förhållandevis välbärgade och privilegierade människor – plågar några av världens mest utsatta människor. När någon som en gång flytt sitt hemland, för att inte förlora sitt liv, efter fyra år hos oss i stället vill fly livet självt; när vi fråntagit en människa allt hopp – hur har vi då behandlat henne?
»Det man gör är att plåga människor.« Osökt dyker parafraseringen upp i tanken, och med Olof Palmes ord associerar jag plötsligt till några av historiens större övergrepp. Jämförelsen är såklart inte rättvis vare sig till skala, brutalitet eller avsikt, men jag undrar om det vi gör kanske ändå inte är minst lika plågsamt — just för att vi gör det utan varken våld eller mening. För att människors innersta hopp om empati och kärlek går förlorat samtidigt som vi säger att vi bryr oss. För att det som för många skulle vara det finaste samhälle en människa kan få uppleva kan vända en utsatt människa ryggen med en sådan kyla.
Snart har hon berättat hela sin livshistoria för ännu en främling, och av natten återstår bara ett fåtal morgontimmar. Jag föreslår att hon kanske kan försöka sova lite innan nästa dag börjar – inte för att hon (eller jag för den delen) kommer att kunna få någon ro, utan för att föreslå något till ett samtal som annars saknar hopp. Jag ordnar med en avdelningsplats och vak; besparar mig och kollegorna det direkta ansvaret.
Timmen till ronden blir en timme av grubblerier. Jag känner sorg över det bortglömda människovärdet; över hur vi människor kan blunda för varandra. Men mest av allt känner jag en absolut skam. Och jag tänker att vi är många som berörs, men att det krävs mer än tankar och ord för de utsatta människor som ber oss om hjälp.
