Den här texten är skriven en julimånad, under Almedalsveckan. På arbetet nås vi av nyheter om seminarier i Visby där det ena sjukhuset försöker övertrumfa det andra. Slagkraftiga slogans. »Patientcentrerad vård«. Hemma på kliniken finns en annan verklighet.

Ni vet hur det är i juli: man jobbar. Och jobbar. Och jourar. Det är likadant på alla sjukhus. I ganska många år nu tycker jag att det har känts som ett slags krigssjukvård – det råder hela tiden undantagsläge, brist på vårdplatser, brist på personal, brist på behandlingstider och operationstider. Och på andra sidan sommaren väntar det obligatoriska uttalandet från verksamhetschefer och PR-avdelningar att sommaren har gått, efter omständigheterna, bra. Den medicinska vårdkvaliteten har inte äventyrats.

Inget av detta är nytt, eller ens särskilt upprörande längre. Vad jag tänkte ägna denna text åt är något som bekymrar mig mer, nämligen vad vår arbetsmiljö gör med oss som människor. Hur det påverkar vår inställning till patienterna. Och ytterst, hur den empati man arbetar så hårt under utbildningen för att nöta in, slipas ned. För mig är det den största faran av dem alla.

När vårdavdelningar stängs för sommaren börjar spelet som går ut på att göra sig av med patienter som inte längre har någon sängplats. En äldre kollega som skött en sjuk kvinna i flera år hävdar plötsligt med emfas att hon inte är hans ansvar längre. Någon annan kan ta över! Jag tänker minsann remittera henne till medicin! Att han är patientens enda trygghet bryr han sig inte om. När detta utspelar sig sitter vi vid ett bord över våra lunchlådor och jag ser, tvärs över bordet, något dö i underläkarnas ögon. Respekt? Illusionen om läkaryrket?

Samma kväll är jag bakjour. Katastrofläge på sjukhuset vad gäller vårdplatser, köerna på akuten ska vi inte tala om. Jag får ett samtal om en ung patient där det blivit ohållbart hemma. Patienten är bortom onkologisk behandling och vårdas i hemmet, där det också finns små barn. Nu har det tillstött komplikationer och jag behöver kirurgisk hjälp. Jag börjar ringa. Kirurgjouren står på traumalarm, kirurgbakjouren opererar. Urologjouren svarar. När jag berättat om mannen är det första han säger: »Han kan inte ligga hos oss«. Jag tappar balansen litet, säger att det här handlar om en stent och hans expertis och inte om vårdplats. Urologen svarar: »Ja, jag har i alla fall ingen lust att ronda honom.«

Jag. Har. Ingen. Lust.

Vi talar om en småbarnspappa som behöver vår hjälp. Och detta är förstås irrelevant, det hade kunnat vara en dömd styckmördare för den delen. Vi ska inte göra skillnad på folk och folk. Läkaryrket handlar om att bota, lindra och trösta. Ingenstans står det att man får guldstjärna om man anpassar yrkesetiken efter politiska sparbeting.

Jag vill inte bli cynisk. Till underläkarna säger jag, efter lunchintermezzot: Skjut mig om jag blir så där. Jag menar det. Låt mig inte bli en elak och förgrämd doktor som gör allt för att bli av med patienter i stället för att försöka hjälpa. Oavsett hur få vårdplatser eller knapphändiga resurser vi tilldelas.

Uppslag till Almedalsseminarium nästa år: »Att behålla lusten att göra gott«.