Senaste året hade T mer eller mindre bott på avdelningen. Då jag först lärde känna henne hade hon redan gjort hundratalet suicidförsök. En del hade varit riktigt allvarliga och krävt intensivvård. Andra var mer lindriga. Hennes underarmar var fyllda med ärr från handleden ända upp till axeln. Det var därför hon alltid bar långärmat. För henne var alla känslor farliga, och om hon kände sig bra en dag fick hon liksom inte göra det och mådde paradoxalt dåligt av det. Hon hade svårt för närhet samtidigt som hon sökte den. Hon var ständigt suicidal.

Jag hade slutat på avdelningen för att randa mig inom somatiken. Jourerna gick jag fortfarande på psyk. Nu satt vi i ett rum på psykakuten. Hon hade kommit in med polis efter att ha vandrat på motorvägen inte långt härifrån. Vad hon hade där att göra ville hon inte säga. Polisen förmodade att hon tänkte ta livet av sig och därför tagit in henne.

– Du vet inte var rakbladet är, sa hon och tittade intensivt på mig.

– Nä, var har du gömt rakbladet? sa jag. Ta fram det.

Hon var rädd för mig samtidigt som hon liksom ville testa mig. Jag vet inte, kanske för att se om jag var samma person som hon känt på avdelningen.

– Ta fram rakbladet, sa jag. Du kan inte ha rakbladet med dig till avdelningen.

– Jag vill inte till avdelningen, sa T. Jag ska härifrån, sa hon nästan viskande och vasst.

– Jag kommer att skriva in dig på avdelning vare sig du vill eller inte, sa jag och tog fram vårdintygsblanketten. Du ska läggas in. Vad gjorde du på motorvägen?

– Om du skriver vårdintyg så kommer jag inte att tala om var jag har gömt rakbladet, avbröt hon mig. Rösten var nu intensiv och blicken stadigt fäst vid min.

Jag tittade på henne. Vi satt tysta en stund. Blicken fortfarande stadig på mig. Hon rörde inte en min. Jag tvekade. Så tog jag vårdintygsblanketten och rev den i bitar framför henne. Fortfarande rörde hon inte en min. Med blicken fixerad vid min öppnade hon munnen en aning och jag kunde se rakbladet som satt mellan hennes tänder. Hon hade haft det i munnen hela tiden. Jag tog fram en rondskål och bad henne spotta ut det, men hon bara tittade på mig. Det kanske gick trettio sekunder eller mer, kanske mindre. Så spottade hon ut rakbladet i skålen. Jag blev lättad och ställde undan rondskålen på bordet. Hon fortsatte att fixera mig vid blicken och rörde inte en min. Sedan tog hon rondskålen och spottade ut ett rakblad till.

Hur hela historien slutade kommer jag inte ihåg. Hon blev i alla fall inlagd och överlevde kvällen. Detta hände för mer än tjugofem år sedan. Men T är sedan länge död. Hon blev bara trettio år. Hon hade bestämt sig för att inte bli äldre än så. Hon tog livet av sig några veckor efter sin trettionde födelsedag.

Vissa tillstånd inom psykiatrin är livsfarliga och kan jämställas med livshotande somatiska sjukdomar som cancer med metastaser eller hjärtinfarkt. Trots det tycks många tro att psykiatrin behandlar människor som »mår dåligt« eller att det bara är »nerverna som spökar«. »Mår dåligt« gör vi alla av och till. Psykiatrin behandlar svåra sjukdomar med mortalitet i paritet med de svåraste somatiska sjukdomarna. Vi får inte glömma det.