Journalisten från The New Yorker planerade att skriva en artikel om apatiska barn. Hon hade läst C-M Forslunds och min uppföljning från 2013 där betydelsen av uppehållstillstånd betonades. I mejlet undrade journalisten om hon fick slå en signal och avtala tid för en telefonintervju. Hon ringde senare och presenterade sig själv: »… staff writer med särskilt intresse för sociala och psykologiska frågor«. Jag nämnde att jag skulle till en kongress i New York och undrade om vi kunde träffas där. Vi bestämde att mötas på Roger Smith, mitt hotell på Lexington Avenue.

På morgonen den dagen vi skulle träffas satt jag i läsesalen på New York Public Library och försökte hitta bärande tankegångar kring frågeställningen devitalisering. Jag återvände till hotellet. Strax innan klockan 15 gick jag ut i solskenet för att möta journalisten. En ung kvinna kom fram till mig. Hon sträckte fram handen:

»Dr Johansson?«

»Ja.«

»Rachel Aviv, tack för att du tog dig tid.«

Vi gick in i hotellets bar. Ur väskan tog hon upp en bandspelare.

»Har du något emot att jag spelar in samtalet?«

Efter en kort tvekan:

»Nej, det är okej.«

Den kommande timmen blev en utmaning med en del antikolinerga symtom.

Bara i Sverige? Fall under radarn i andra länder? Endast från forna Sovjetrepubliker? Kulturella infallsvinklar? Är ni svenskar speciellt skickade att se det utsatta barnet? Inlärd hjälplöshet? Ge sig för laget? Migrationsverket – varg i fårakläder? Drogade av föräldrar? Måltider i lönndom? Katatoni? ECT? Varför inte devitalisering bland ensamkommande barn? Krävs en familj för att insjukna? Uppehållstillståndets inverkan på tillfrisknandeprocessen? Föräldrarnas betydelse?

Det började samlas människor vid bardisken. Rachel tackade. Innan hon sprang iväg frågade jag om hon planerade att höra av sig om tidskriften beslutade publicera något från samtalet.

»Nej, vår ’checking department’ tar hand om det.«

Kongressen avslutades. Jag återvände till Malmö.

Det blev vår. En eftermiddag ringde mobilen. I displayen såg jag att numret började med +1 212.

»Är det Dr Johansson? Jag ringer från The New Yorkers ‘checking department’.«

Mannen fortsatte:

»Stämmer det att Rachel Aviv intervjuade dig den 24 oktober?«

»Det stämmer.«

»Arbetar du som läkare på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö, Sverige?«

»Ja, det stämmer.«

Sedan, om tillfrisknandeprocessen efter beslutet om uppehållstillstånd:

»Sa du, och jag citerar: ’Den finns i mammans röst – i beslutsamheten, i sättet hon talar till sitt barn. Undertexten förmedlas till det sjuka barnet och ger det mod att långsamt se mot framtiden.’«

En stunds tystnad.

»Dr Johansson? Stämmer det?«

»Ja.«

»Det var allt. Tack.«

En dag i maj förra året när jag på Malmö C köpt en biljett till Lund gick jag in på Pressbyrån. Jag fick syn på The New Yorker. En bild i tidningen av två sängliggande barn med sond genom näsan fångade min uppmärksamhet. Artikeln »The Trauma of Facing Deportation« var signerad Rachel Aviv. Jag köpte ett exemplar och klev på tåget. Ett stycke in i artikeln tittade jag upp. Jo, visst stämde det: »Den finns i mammans röst … « I komplexa sjukdomsfall förknippade med bristande samsyn finns en risk för utdragna vårdförlopp. Sannolikt hade barnen som upphört att fungera besparats mycket lidande genom ett snabbare myndighetsbeslut om uppehållstillstånd. Potentialen hos en förälder som återfått hoppet får aldrig underskattas, särskilt inte om det rör sig om en mamma med ett svårt sjukt barn.