Min vän akutläkaren ringer mig i tårar. Hennes arbetsplats har varit ovanligt överbelastad och underbemannad, och hon har slitit hårt hela veckan. Tagit fler patienter än vanligt, hoppat över lunchen och handlett två läkarstudenter. Så i dag lämnades hon ensam med en komplicerad patient när den enda tillgängliga kollegan var långt ifrån just tillgänglig. Under stigande frustration gjorde hon det bästa hon kunde – och när en senior kollega äntligen dök upp, kom han med en utskällning för de kliniska beslut hon fattat.

Inte ett ord av uppmuntran, beröm eller bekräftelse under den hårda arbetsveckan, men efter ett misstag: en avhyvling att ta med sig hem till helgen.

Min vän är utmattad och nedslagen. Finns det några lärdomar att dra från patientfallet? undrar jag försiktigt. Förmodligen, men dem är hon inte i stånd att ta till sig. Hon funderar på att byta yrke. Vad är det för poäng med att göra sitt absolut bästa i tusentals små och stora kliniska beslut dagligen, till och med sätta sin egen hälsa på spel för patienters och kollegors skull, om det enda en får tillbaka är ovett?

Många av oss vet hur det känns. Att jobba hårt, långt utöver vad arbetsbeskrivningen stipulerar, och inte få ett ord av uppmuntran eller bekräftelse. I jämförelse med andra branscher tycks det vara synnerligen vanligt inom just hälso- och sjukvården med en arbetsplatskultur som inte uppmuntrar återkoppling.

Kanske ligger en av orsakerna i vårt yrkes historiskt sett så individuella status och utövande. Oavsett bakgrund så kan osäkerheten som frodas i ett sådant tomrum vara tärande. Går det bra för mig? Går det dåligt? Begår jag i själva verket en massa misstag hela tiden?

Uppenbara navigeringssvårigheter uppstår i detta tomrum. Att den enda återkoppling som ges är impulsiv och negativ är förstås destruktivt för självförtroendet. Men dessutom undergräver avsaknaden av positiv återkoppling möjligheten till negativ, konstruktiv feedback, som ju kräver trygghet och mod för att kunna ta den till sig. Den seniora kollega som aldrig ger positiv återkoppling har dessutom en låg trovärdighet för sin negativa återkoppling: vad vet du egentligen om mig, om detta negativa är det enda du har att säga?

Positiv återkoppling, att säga »tack för att du hjälpte mig« till en äldre kollega, eller »vad bra att du gjorde så!« åt en yngre, tar ingen nämnvärd tid eller energi – ändå gör de flesta av oss, inklusive jag själv, det alldeles för sällan.

Jag är helt övertygad om att ärlig, respektfull, konstruktiv återkoppling är en förutsättning för att känna trygghet och glädje i sitt yrkesutövande och för att kunna utvecklas – både för oss under ST och för mer erfarna kollegor. I synnerhet nu, i en tid när många av våra arbetsplatser står under hård press från olika håll, har vi mycket att vinna på att tänka aktivt på hur vårt sätt att återkoppla till våra kollegor, eller avsaknaden av återkoppling, påverkar vår arbetsmiljö.

Min vän akutläkaren torkar sina tårar och går till jobbet igen. Hennes rytande seniora kollega lyckades verkligen lära henne någonting – dock tyvärr inte den kliniska lärdom han kanske hoppades förmedla. 

Nej, hennes största insikt ligger i att hon inte kan räkna med någon form av konstruktiv återkoppling på sin arbetsplats och att hon kommer att behöva lära sig att navigera i detta feedbackfattiga tomrum. Ge sig själv de klappar på axeln hon förtjänar och utvärdera sig själv efter bästa förmåga. En god arbetsmiljö och ett effektivt utbildningssystem? Knappast.

Men hon kommer att överleva i systemet. Det kommer jag också att göra.

Och när vi har överlevt det, ser vi till att förändra det.