»RAK« – rätt använd kompetens – ett mantra som vi i vården nu hört till leda i några år, har granskats.

Revisorerna riktade skarp kritik mot toppolitiker för att RAK inte är ett riktigt projekt, det saknar målsättning och handlingsplaner, det har byggt på en frivillighet bland vårdens chefer att prioritera arbetet omkring RAK och det ska givetvis ske inom budgeten.

Jag läste helsidesartikeln i vår lilla dagstidning och förbluffades. Finns det riktiga revisorer i vårt landsting, förlåt region? Riktiga människor av kött och blod som verkligen granskar vår verksamhet?

Jag fattar naturligtvis att det funnits revisorer hela tiden, men jag kan inte påstå att det varken synts eller hörts tidigare. Kanske har de råkat anställa någon eller några med integritet för en gångs skull? Någon eller några som tagit sin uppgift på allvar och nu lugnt påpekar att kejsaren är naken?

För RAK, lean eller »you name it« – jag vet faktiskt inte hur många sådana här så kallade framgångsprojekt som jag hunnit med i mitt inte alltför långa yrkes­liv. Jag har uppfattat att alla sådana här namngivna mantran mest bara är.

De ska inte ifrågasättas, om någon kallar till internatutbildning ska du som medarbetare bara sätta dig på bussen och åka med och framför allt hålla med. De ska inte diskuteras: om lean-profeten säger att du ska diskutera larviga meningar så är det bara det du ska, du ska inte fråga vad meningarna egentligen betyder.

Att en massa medarbetare bakom stängda dörrar, i korridorer och i matsalen skämtar, förlöjligar och storskrattar åt det för tillfället mest använda mant­rat hör till normaltillståndet. Det är sällan mantran tas på största allvar. För varför skulle vi medarbetare bry oss alltför mycket? När mantrat börjar tona ned sig i styrka, kommer det ju ett nytt.

De som ivrigast gått runt och uttalat det förra
mant­rat är snart de som ivrigast uttalar det nya mantrat. Det är väldigt ofta mellanchefer på en tråkig post, som vill uppåt i karriären eller som bara är måna om att behålla sin position. Det händer ju att det är positivt inställda bra människor också, som hoppas och tror att nu minsann har vi något som verkar leda till framtidens vård.

Politikerna fick svidande kritik för att de inte definierat projektet eller ens satt upp mål. Men det är ju så de arbetar, de svänger sig med ord och mantran och låtsas inför sig själva och väljarna att allt fungerar jättebra och definitivt bättre än om de politiska motståndarna satt vid makten.

Det är ju inte meningen att mantran ska granskas. Absolut inte mantran som utger sig för att vara fram­tidens melodi, räddning eller underverk. För då kanske alla medarbetarna skulle få veta att det liksom bara är något som måste genomlevas tills nästa mant­ra kommer.

Jag är väldigt nyfiken på vad de som styr oss sa bakom stängda dörrar när revisionen kom. Någon mer än jag som skulle velat höra hur det lät? Sa de »FAK, FAK, FAK«, som i fel använd kompetens? Fast utan att mena sig själva, tyvärr.