Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.

Det är talet som är det mänskliga, säger överläkaren när han pratar med de anhöriga. Patienten det gäller har efter sin stora stroke inte bara förlorat rörelseförmågan, utan också allt tal. Och med »allt« menas inte bara hans egen talförmåga, utan också förståelsen. Vi pratar med honom och ser hur han tittar på oss, men han lyder inga uppmaningar. Vi vet inte hur mycket han förstår, om ens något. Han har helt förlorat språket. Nu är det brytpunktssamtal. Nu håller han också på att förlora sitt liv.

I min värld är talet något exakt. Det är hur vi kommunicerar med varandra, och det kan missförstås. Det finns verkligen rätt och fel. Språket gör att vi kan förstå saker som inte går att se. Det gör till och med att vi kan resa i tiden och få vara inuti tankarna på någon som levde för tusentals år sedan, när vi läser gamla texter. Men under placeringen på strokeavdelningen förstår jag att det jag tänker på så här nog är skrift, och att tal också är något annat.

De afatiska och dysfatiska patienter jag träffar skiljer sig åt något enormt. De stammar på vissa ord, byter ut ord mot andra eller hittar på egna. Ibland pratar de på som om inget hade hänt, men med obegripligt innehåll. Det betyder inte att de inte talar, men talförmågan är skadad. Det är mer än bara Wernicke och Broca: nu har man börjat förstå talet som ett stort neuronalt nätverk i hjärnan. Mest spännande är hur talskadan ganska snabbt kan läka över tid. En patient som vid inskrivningen hade ett rikt talflöde helt utan innehåll blir från dag till dag mer logisk och sammanhängande. Det är verkligen inte av eller på, utan mer som att ha stukat ett knä och under läkningen få en mer och mer normal gång.

Först tror jag att jag inte alls kan förstå hur det känns, men sen minns jag situationer som nog är liknande. Vem har inte suttit på en tidig föreläsning och nickat med när det verkat passande, för att efteråt inse att man inte förstått ett ord av vad som sagts? Och även en frisk person kan snubbla till, som när man pratar med någon man är riktigt kär i och orden som kommer ut bara blir fel. Men talet kan också fungera bättre än vanligt. Jag tänker på glada fester där man pratar på utan att tänka sig för. Det är som att dansa. Samtal har sina öden, liksom böcker, skriver den ryske författaren Ivan Turgenjev, och visst har de flesta samtal inget planerat mål. Men de binder samman och kan få oss att förändra vårt beteende, mer än vad det skrivna kan. Vi har tur som har båda.

Det verkar som om strokeläkarna förstår det här med tal. De gör pauser, upprepar när det behövs, talar långsamt. De inte bara informerar patienterna, utan pratar verkligen med dem. Jag blir ledsen när jag tänker på hur resursbrist i andra verksamheter så ofta gör att just samtalet blir det som prioriteras bort. Hur vi läkare springer bredvid de patienter som haltar eller kryper, när vi borde stödja. Det kan kanske inte alltid bli som det borde, men det här vill jag ta med mig.

Jag vet inte om jag håller med om att talet är det som gör oss mänskliga. Det finns ju så mycket mer – att vi andas, drömmer, blir rädda. Saker vi gör innan vi lär oss prata och kanske efter att talet har lämnat oss. Att vi delar dem med många djurarter gör dem inte mindre mänskliga, för inte heller vårt språk har kommit till oss från ingenstans så fort vi blev människor. I djurriket finns många sätt att kommunicera som verkar utgöra förstadier till vårt språk, som sedan vidareutvecklats. Men inga andra har talets gåva som vi människor. Jag tror att det är vårt mest värde­fulla redskap.