»Låt mig vara, finnjävel« ryter mannen åt mig. Den berusade patienten på akutmottagningen missar målet så grovt att jag känner mig tvungen att hjälpa honom på traven: »Min bäste herre, du misstar dig – och inte så lite heller – jag är jude, invandrare och dessutom en mörkhårig sådan, så mängden förolämpningar du skulle kunnat välja är i det närmaste oändlig. 'Finnjävel' borde komma långt, långt ner på din lista.«

Låt oss ta det uppenbara först. Mannen behöver min hjälp, jag behöver inte hans. Han är, även om han inte inser det nu, i behov av mig. Man skulle kunna argumentera för att även jag är i beroendeställning gentemot honom eftersom min yrkesroll tvingar mig att hjälpa honom oavsett vad jag tycker om honom. Men låt oss inte göra det alltför invecklat. Kort och gott, han behöver mig avsevärt mer än vad jag behöver honom. Han har heller ingen formell makt över mig; ingenting han tycker, säger eller känner kan skada mig. Det finns säkerligen en del patienter som föredrar att bli behandlade av en blond, blåögd, läkare framför mina något mörkare toner. De har till och med rätten att välja bort mig av vilken orsak som helst – vill de bli behandlade av en arisk läkare och sjukhuset har möjlighet att tillhandahålla en sådan, så ska de få det. En individ kan inte diskriminera en institution och patienten behöver inte heller motivera sitt beslut.

Under min allmäntjänstgöring arbetade jag under ett halvår i ett område med en stor andel utlandsfödda patienter, många av dem praktiserande muslimer. Jag bar ibland en Davidsstjärna om halsen, inte för att jag är religiös utan för att jag ville ge judendomen ett personligt ansikte. Jag föreställde mig att många ungdomar i Rosengård, Husby och Rinkeby aldrig talat med en jude, aldrig sett en i verkliga livet och att ifall de fick träffa en, om än aldrig så kort, så skulle de bli vaccinerade mot i alla fall några av de värsta antisemitiska nidbilderna.

Det var kanske naivt och att önska sig alltför mycket och framförallt att sätta alltför stor tilltro till sin egen person och till något så enkelt som ett möte. Jag föreställer mig ändå att det är i vardagen som fanatismen botas, inte via billboards eller aldrig så raffinerade utskick eller kampanjer.

Ibland blev det kulturkrockar, kvinnor som inte ville skaka hand, män som vägrade låta mig undersöka deras fruar men det var undantagsfall. Det vanligaste var att patienterna behandlade mig helt neutralt och var betydligt mer intresserade av att få min hjälp än av min person eller var jag var född. Visst hände det att någon patient skannade mig med blicken som därefter fastnade vid halssmycket och ryckte till vid åsynen av en symbol som de kanske hade blandade känslor för. Mer än så var det dock inte när de upptäckte att jag var en helt vanlig, då ung man, lite tråkig i fula landstingskläder och fotriktiga skor. Inte vid något tillfälle blev jag förolämpad eller upplevde något obehag.

Efter en jour i Sydafrika är jag på väg till stranden för att surfa. Det är dimmigt och mina tankar återvänder hela tiden till att hajspanarna kommer att ha svårt att se eventuella hajar och därmed inte varna. Vattnen kring Kapstaden är ett av de mest vithajstäta i världen och varje år dödas 2–3 människor i hajattacker. Samtidigt dör det nästan 14 000 människor i trafikolyckor i Sydafrika. Vad jag borde oroa mig över är att köra bil i dimma, inte surfa. Men det gör jag inte för fruktan är irrationell och jag föreställer mig, felaktigt, att risken i bilen är något som jag skulle kunna kontrollera i större utsträckning än fisken i vattnet. Vi kan i ytterst liten utsträckning kontrollera hotbilden, men vi kan försöka kontrollera hur vi reagerar på den.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.