»Det finns få enkla medicinska sanningar, och det kanske även gäller hur man organiserar sjukvården.«

Facebookflödet kl 06:35: Jag ser en skärmdump på en graf som visar att antalet administratörer ökat dubbelt så fort som antalet läkare sedan 2010. Jag förbluffas och förvånas. Jag vet inte var jag ska börja. Hur kunde detta ske? I kommentarerna ser jag att flera kloka vänner har haft liknande instinktiva reaktioner på grafen: frustration, uppgivenhet, ilska. Jag delar inlägget.

Medan jag väntar på ett försenat pendeltåg slås jag av kognitiv dissonans, en besvärlig känsla när två motsatta idéer försöker samsas i min hjärna. Jag är övertygad om att läkare måste få lägga mindre tid på administration, genom att delegera vissa saker till exempelvis administratörer. Men då borde jag ju glädjas av en graf som visar att det nu finns fler administratörer som kan avlasta läkare!

Jag dissekerar vidare i osäkerheten på väg till jobbet. En nyckelfråga är om den totala administrationen i sjukvården ökat. Om det stämmer så skulle det kunna förklara att fler administratörer har behövts och att läkaradministrationen samtidigt ökat. Nästa fråga skulle vara vad den ökade administrationen består av och om den är värdefull. Nya bättre kvalitetsregister? Flera personer för att utföra bättre upphandlingar? Bättre och snabbare support för alla nya IT-system? Jag vet inte. Och grafen säger inget om det. Men det känns jobbigt att jag kanske var frustrerad i onödan. Tänk om grafen egentligen visar att läkare äntligen kommer att avlastas från all onödig administration?

På kvällen loggar jag in på Facebook. Inlägget med grafen har tiotals kommentarer, den ena mer upprörd än den andra. Men jag ser ingen som uppmanar till eftertanke, som tittat på grafen med samma blick som när vi granskar nya forskningsrön eller som motarbetar de kognitiva fallgropar som vi tränas att mota när vi arbetar kliniskt.

Grafen kanske även visar något annat: att komplexa frågor inte kan förenklas hur mycket som helst. Att instinktiva förenklingar kan slå till i våra hjärtefrågor, just när vi måste tänka så kritiskt vi bara kan. Och att om vi nöjer oss med enkla argument så kanske vår förståelse riskerar att förbli enkel.

Grupptänk och konfirmationsbias kan vara farligt när en patient med buksmärta kommer till akuten och ambulanssjukvårdaren säger »det är ju njursten«. Men det kanske också kan vara farligt när man läser en enkel graf. Det finns få enkla medicinska sanningar, och det kanske även gäller hur man organiserar sjukvården.

Jag loggar in på Facebook sista gången för dagen och ser min delning. Jag inser att jag exemplifierat Daniel Kahnemans modell av hur vi tänker: System 1 är snabbt, instinktivt, emotionellt och får en att tro på enkla sanningar, och kanske även dela dem på sociala medier. System 2 är långsammare och vaknar till liv när man reflekterar och inser att den enkla sanningen kanske inte var så enkel – eller ens sann.

Efter några minuters tvekan inser jag att jag fortfarande inte vet vad jag tycker om grafen. Jag tar bort min delning och laddar ner rapporten »Effektiv vård«. Jag letar efter enkla svar, men efter någon timme har jag bara hittat ännu fler komplexa frågor. Men det kanske är okej. Det är kanske där jag måste börja.