»Det finns något visst med ett yrke som får upplevas med alla sinnen.«

Snön knastrar så kallt ikväll när jag är på väg hem från akuten, det är ovanligt här på Åland. Ljudet av skorna mot snön är torrt, samma känsla i kroppen som när man skriver med en ovässad blyertspenna, ett ljud som nästan ger rysningar. Jag påminns om norrlandsnätter under studieåren. Jag tänker på hur livet på olika platser har lärt mig om olika sorters kyla. På hur vissa erfarenheter sätter sig i kroppen, blir en intuitiv och ordlös kunskap. På hur många saker i läkaryrket handlar om samma sak – att lära sig tänka utan ord.

På hur jag brukade vara rädd för det.

Att tänka med ord har alltid varit min styrka. Strukturera, analysera, benämna. Argumentera. Upptäcka vad som finns mellan raderna i en annan människas berättelse och hjälpa till att formulera det. De förmågorna fick mig att tro att jag skulle kunna bli en bra läkare. Men det där andra – det ordlösa! Så främmande det kändes från hela mitt sätt att tänka. Så många gånger det fick mig att tveka.

Som läkarkandidat försökte jag hitta ett sätt att omvandla taktila upplevelser till ord. Hur känns det egentligen när något är fluktuerande, eller som risgryn, hur brädhård ska den brädhårda buken vara? Jag fick ofta rådet att inte försöka tänka det, utan känna det. Känna, känna, känna på patienter. Till slut skulle jag veta.

Jag kände samma uppgivenhet inför rådet som jag fick när jag som barn skulle lära mig cykla. Redan då var jag frustrerad över att alla processer inte kan omvandlas till en ordrik instruktion. Vad då bara sätta sig och trampa tills det funkar? Det lät som ett av vuxenvärldens många lurendrejerier.

Men trots allt kom det ju en dag när jag satte mig på cykeln och for iväg. Och trots allt kom det ju en dag efter att jag känt, och känt, och känt, som jag märkte att mina fingertoppar lärt sig att tänka.

Det är att känna på knölar och förstå vilken struktur som gömmer sig under huden, att rikta om lumbalpunktionsnålen och veta precis hur jag vill gå, att reponera pigluxationer på mina egna barn och känna det tillfredsställande klicket. Att känna att jag ökar min erfarenhetsbank av sensoriska upplevelser, inte min oro inför att inte bli en tillräcklig doktor.

På cykeln tog jag mig till nya platser i barndomens landskap, och att tänka med fingertopparna ger ytterligare en dimension till läkarlivet. Det finns något visst med ett yrke som får upplevas med alla sinnen.

När jag pulsar hem genom minusgradernas knastersnö frågar jag mig själv – är jag galen som är på väg att lämna den här delen av mitt yrke? Nu när jag slitit så hårt för att behärska den? Söka mig till psykiatrin, där jag inte kommer att tänka med mina händer?

Jag cyklar inte särskilt ofta, jag tycker inte om det. Jag föredrar att gå. Men hade jag inte kunnat sätta mig och trampa iväg när det behövs, skulle promenaderna ha genomsyrats av tanken på en oförmåga.

Och däri ligger hela skillnaden. Jag var tvungen att skaffa mig tryggheten i att jag klarar alla delar av mitt yrke, för att våga rikta in mig mot de jag tror att jag kan göra allra bäst.

Och nog har man alltid nytta av viss fingertoppskänsla.