»När vi är färdiga med patienten vänder vi oss till mannen bredvid, även han knivhuggen.«

Fem i höger axel, fyra i bröstkorgen, två i vänster hand och sex i ansiktet, totalt sjutton knivhugg har den unge mannen mottagit. Två av fingrarna är nästan avskurna, höger lungsäck blodfylld, men han lever och är vaken, om än ordentligt berusad. Det är svårt att få fram vad som hänt och egentligen spelar det ingen roll i nuläget. Det finns inget ultraljud på akuten, så när jag kommer med min lånade Sonosite-maskin skiner överläkaren upp i ett tacksamt leende. Det känns som att vara kavallerist i medicinens tjänst.

Ett av knivhuggen har träffat precis ovanför hjärtat och det bubblar lite ur såret. Frågan är om hjärtat är skadat eller inte, och med ultraljudet ser vi att det runt hela hjärtat ligger ett centimetertjockt lager av vätska. Blod. Det är patientens biljett ut från detta sjukhus i kåkstaden och till det stora sjukhuset några kilometer härifrån. När vi ringer för att överrapportera honom frågar de om han är stabil i nuläget, vilket han är. De frågar då ifall vi kan behålla honom i sex timmar till eftersom deras akut är såpass överbelagd att de fysiskt inte har någon plats att lägga honom.

Det har varit helgdag, ironiskt nog »Reconciliation day« (försoningsdagen) som firas den 16 december sedan 1994. Som så mycket annat i Sydafrika så är datumet inte okontroversiellt. Afrikaansbefolkningen firar det till minne av slaget vid Blood River 1838 då Zulufolket besegrades. För delar av Sydafrikas svarta befolkning är datumet betydelsefullt eftersom ANC:s väpnade gren, uMkhonto we Sizwe (Nationens spjut), bildades den 16 december 1961 och då leddes av Nelson Mandela.

Ett spjut och en blodfärgad flod, knappast de bästa byggstenarna för försoning.

Vi arbetar vidare med mannen. Han får ett drän genom bröstkorgsväggen som tömmer ut blodet från lungsäcken. Det anläggs av en skäggig narkosläkare från Göteborg medan två andra läkare syr igen de andra knivhuggen med vana tag. En av dem håller en förmanande föreläsning för patienten och klagar på hans klagan. Jag lägger en blockad för att grovt kunna sätta tillbaka de två fingrarna som hänger löst och orsakar svår smärta. En av underläkarna sticker sig på en suturnål och jag ser tröttheten i hans ögon inför vad som nu väntar: hiv-testning av patienten, sig själv och bromsmediciner i en månad. Jag märker att han tvekar, sticket var så litet, kanske ska han strunta i det? Det är 1/3 risk att patienten är hiv-positiv, men smittsamheten är för det mesta mycket låg. Hade det varit jag hade jag tagit profylaxen, men det är inte jag. Alla läkare på akuten har vid något tillfälle ätit bromsmediciner och känner till biverkningarna. Jag har aldrig upplevt dem.  

När vi är färdiga med patienten vänder vi oss till mannen bredvid, även han knivhuggen. Han har bara – och jag inser hur det låter – fått ett knivhugg. Men det knivhugget har träffat rakt i hjärtat, och på ultraljudet ser vi både blod och luft i hjärtsäcken. I övrigt inga skador. I mitt inre försöker jag se scenen som föregått hugget: Var det ett svartsjukedrama? Ett rån? Kom det en förvarning innan, kanske ett bråk som eskalerade, eller kom det bara ett knivhugg ur tomma intet? Medicinskt har det ingen som helst betydelse, men jag vill försöka förstå, kanske för att hantera min egen rädsla.

Detta besinningslösa våld. Vad gör det med offren? Och vad gör det med oss som träffar dem?