En onsdag efter lunch, nybesök bröstcancer. 68-årig kvinna som opererats i höger bröst och nu kommer för att diskutera cellgifter. Eftersom bröstcancer inte är det jag jobbar mest med har jag läst på, gått igenom aktuella vårdprogram och noga studerat analysen som gjorts av hennes tumör. Jag är beredd.

Patienten är elegant på ett nordiskt sätt. En sydeuropeisk kvinna i den åldern som ansträngt sig hade kunnat ha höga klackar och omsorgsfull make-up. Min patient har platta skor och är omålad men har linneklänning och glasögon med lila bågar. Håret hänger i en lång fläta på ryggen. Hon ler stort, kommer ensam, partnern väntar i bilen. »Hon är alltid med, men i dag ville jag vara ensam«, förklarar hon och slår sig ner. Hon tar fram en surfplatta och visar en tidslinje: den första mammografin, den andra. Första besöket på kirurgen, operationen. Återbesöket på kirurgen. Hon noterar omsorgsfullt dagens datum och efter det: »Onkologen«.

Vi pratar om hennes tumör, om behandlingen jag rekommenderar. Hon är påfallande lugn, säger att hon känner sig helt trygg, att hon är säker på att det ska gå bra. Jag ställer rutinfrågor till nybesöksjournalen: har någon i släkten haft cancer? Vad har du arbetat med? Hon berättar att hon varit gift, fått två barn och sedan skilt sig. I många år levde hon ensam med barnen. »Nu lever jag med prinsessan«, säger hon. »Vi gifte oss i mogen ålder.« Hon berättar om deras liv, om allt de gör tillsammans, om vilken tur hon haft. En själsfrände. Hon fortsätter prata, beskriver händelser som påverkat livets riktning, hur hon samlat sig och börjat om. Hon berättar om sitt arbete, är stolt över det hon utfört i sitt yrkesliv. Beslut hon fattat som kommit andra till godo. Hon pratar om vänner, grannar, bekanta som är mycket rädda för cancer. »Inte jag«, säger hon.

Därefter undersöker jag henne. Som nästan alla kvinnor i hennes situation har hon bemödat sig med underkläderna. Jag minns knappt ett nybesök för bröstcancer där patienten inte valt sin vackraste behå, med eller utan protes i. Det är något friskt och livsbejakande över det, det gör mig glad. Hon knäpper upp behån, rör sig ogenerat i rummet, säger att hon är jättenöjd med kirurgens arbete. Hon snurrar, visar mig hur hon ser ut efter operationen, är uppenbart tillfreds. Jag har en ritual när jag undersöker bröstpatienter som går ut på att lugna och distrahera, men i hennes fall är det onödigt. Hon tänker på annat, talar animerat om sin mamma och mormor medan mina fingrar löper över lymfkörtelstationerna.

När hon har klätt på sig pratar vi om praktiska saker, sjukskrivning, cellgifter, hur lång tid det tar tills man tappar håret. »Det gör mig inget«, säger hon, »det växer väl ut någon gång igen«.

Vi gör en plan för de kommande veckorna, för nya moment som kommer att läggas till i hennes dator. Inläggning av venkateter, första cellgiftsbehandlingen, läkarbedömning efter det. Återbesöket kommer att bli till en ordinarie bröstonkolog eftersom jag bara är inhoppare i dag, och det är inte troligt att patienten och jag kommer att träffas igen. Vi skakar hand, hon är glad. »Det var bra besked du gav mig«, säger hon. »Det här kommer att gå fint.«

Det är ingenting särskilt alls med hennes besök. Information om cellgifter, rutin, onkologens vardag.

Och ändå är hon en av dem jag kommer att minnas.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.