»Jamen, hur svårt kan det vara? Det är väl klart att Ali behöver sitt insulin.«

Jag har diabetesmottagning och ska strax ta in sista patienten för dagen. Jag ögnar igenom lablistan och suckar över patientens HbA_1c, som närmar sig tresiffrigt. Min patient, som vi kan kalla Ali, har varit i Sverige i flera år som asylsökande. Han är ung, har haft diabetes i några år, och hans asylansökan har redan avslagits och överklagats en gång. Vi har setts några gånger förut, men jag vet inte hur mycket han förstått av att dosera måltidsdoser och räkna kolhydrater.

Men när Ali kommer visar sig problemet vara ett helt annat. Hans asylansökan har avslagits igen, och LMA-kortet har gått ut sedan månader. LMA står för »lagen om mottagande av asylsökande«, och LMA-kortet är ett dokument som intygar att innehavaren är asylsökande och har rätt att vistas i landet under asylprocessen.

När Ali nu går till apoteket för att hämta ut insulin måste han plötsligt betala fullt pris, vilket han inte kan. Måltidsinsulinet är därmed slut sedan länge, och det långverkande snålar Ali med så att det ska räcka lite till. Yes, yes, blodsockret är jättehögt hela tiden. Han mår inte bra, har gått ned i vikt och är törstig. Can the doctor please help?

Jamen, hur svårt kan det vara? Det är väl klart att Ali behöver sitt insulin. Jag lyfter på luren till sjukhusapoteket för att fråga hur jag ska göra. Ingen vet. Ett intyg? Pappersrecept? Nix. De kan inte hjälpa till.  

Jag frågar förgäves runt bland kollegor och personal på mottagningen och löser till slut kortsiktigt situationen genom att ge Ali en extra insulinpenna med sig hem. Jag rafsar ned hans LMA-nummer på baksidan av en vårdplan och lovar att höra av mig så snart jag löst problemet.

Sedan följer en lång rad samtal. Jag ringer Migrationsverket och kopplas runt tills jag når Alis handläggare. Av sekretesskäl kan hen inte säga något, men jag fattar att Ali inte får något nytt LMA-kort och nu alltså är papperslös. Jag får lite länkar per mejl. Jag läser och konstaterar att om man är i oundgängligt behov av vård eller läkemedel som hör till sådan vård ska man få det, även som papperslös. Men hur, rent praktiskt? Jag ringer handläggaren igen och kopplas runt till ytterligare tre personer som inte vet. Det här är väl knappast första gången frågan ställs, tänker jag. Men Migrationsverkets ansvar har upphört, säger de. Testa socialtjänsten.

Samma process påbörjas med samtal till socialtjänsten i Alis kommun. Men ingen verkar känna ansvar för detta. Vårdplanen jag började klottra på är nu fylld av nummer, namn och hänvisningar. Jag får ett nummer till ytterligare en enhet, de kanske vet. Men det visar sig att de hjälper hemlösa, inte papperslösa. Man kan ju vara hemlös, men ha papper, eller vara papperslös, men ha ett hem, förklarar man. Jo. Själv har jag ju både papper och hem, men håller på att bli galen på att jag inte kan lösa detta.

Uppgiven ringer jag igen till sjukhusväxeln, som kopplar till patientkontoret, som pratar med handläggaren, som kopplar mig vidare. En lugn röst guidar mig till slut igenom en hemsida med instruktioner om hur receptet ska skrivas. Simsalabim. »Papperslös, betalas av landstinget«. Färdigt.

Jag ringer Ali flera gånger men får inget svar. Jag undrar nervöst om han sitter på ett flygplan till sitt hemland, eller är inlagd någonstans med ketoacidos. Jag skickar ett brev med instruktioner till hans c/o-adress. Till slut får jag tag på honom. Han är glad och tacksam, insulinet är hämtat. Men nu behöver han kanyler och teststickor. Inga problem. Hur svårt kan det vara?