»Jag kommer att tänka på Margareta då jag läser en slarvig och onödigt lång journalanteckning.«

Under flera år arbetade jag inom psykiatrin som jourläkare. Det var välbetalt, och jag ska inte på något sätt låta påskina att jag inte gjorde det för pengarna, men det var också en spännande erfarenhet och en stor kontrast mot arbetet som anestesiolog. 

Anestesi är den rastlöses specialisering, där resultaten av arbetet blir synliga direkt; misstag uppdagas och bestraffas för det mesta omgående. Anestesi är numerisk, och det finns sensorer och monitorer som man kan förlita sig på. Visst kan man handlägga fall olika utifrån olika parametrar, men parametrarna i sig är objektiva. Om laktat är sex, då är det så. Om en timme kan det vara två eller tio, beroende på patient och handläggning, men i detta nu är det sex. Så inte inom psykiatrin. Vi saknar laboratorieprov och röntgenundersökningar och i stället finns samtal, observation och skattningsskalor. Men min bedömning av svarslatens eller psykomotorisk hämning skiljer sig sannolikt från din. Jag kände mig ofta otillräcklig och inte sällan rädd för mina subjektiva bedömningar.

En av överläkarna påminde inte så lite om Margaret Thatcher, och vi kan väl kalla henne för Margareta, eftersom det ju inte är hennes riktiga namn. Kanske påminde hon inte om Mrs Thatcher så mycket till utseendet, även om hon också hade en inneboende värdighet. Det var snarast i sättet hon förde sig, i själva framtoningen. Hon var hård och bestämd. Det var inte det att det inte fanns utrymme för förhandling, utan själva konceptet förhandling tycktes henne helt främmande. 

Avdelningen var »hennes«, och där fanns tydliga rutiner och lugn och ordning rådde. På morgonronden efter nattjourer blev läkarna förhörda, inläggningar och behandlingar skulle motiveras. Varför man satt in fem mg Zyprexa i stället för tio blev en diskussionspunkt. Det var ju inte ett ämne som man så gärna ville prata om efter sexton timmars jour, men det var som sagt inte uppe för diskussion. Inför avlämningen förberedde man sig därför, och den som inte gjorde det lärde sig att göra det till nästa gång. Vad som gjorde det hela inte bara uthärdligt utan intressant var att hon besatt både en hel del sunt förnuft och en noga dold värme och omtanke om sina patienter.

Jag kommer att tänka på Margareta då jag går igenom min signeringskorg och läser en slarvig och onödigt lång journalanteckning som jag skrivit, full av upprepningar och negationer. Kanske har jag varit trött eller bara ofokuserad när jag skrivit, men anteckningen saknar analys och slutsats, och i stället innehåller den en mängd labbvärden och röntgensvar som redan finns att läsa på annan plats i systemet. Den saknar framför allt en tanke: Vem är den till för?

Margareta rättade sina ST-läkares journaler. Självfallet med en röd penna. Vid ett tillfälle såg jag henne sitta framför en av ST-läkarna, den röda pennan släppte papperet och hon tittade genom mannen. »Det heter inte jobba«, sa hon. Mannen tittade genuint oförstående på henne. Hon upprepade frasen, men nu med en fråga: »Det heter inte jobba, vad heter det?« Fortsatt tystnad från den medelålders mannen. »Det heter arbeta«, och så återgick pennan till texten.

Det kan tyckas onödigt hårt, och jag själv hade varken kunnat eller velat demonstrera en liknande auktoritet. Men som så ofta finns det kanske ett högre syfte. 

Journalföringen är ett växande träskområde, där alla gör som de tycker är bäst, lämpligast eller bara lättast. Och det är inte bara det att det blir oläsligt. Det blir dyrt och farligt. Dyrt för att tid är en begränsad resurs, och farligt för att viktig information riskerar att döljas i oväsentlig textmassa. Det kanske behövs lite fler röda pennor i vården?