Patienten ler blygt mot mig. Varken jag eller någon annan av läkarna här talar hennes modersmål, stamspråket xhosa. Vårt inskrivningssamtal begränsar sig därför till ja- och nej-frågor på engelska, vilket hon verkar förstå och besvarar med nickningar eller huvudskakningar.

Tre månader har gått sedan vi bestämde oss för att operera henne. Liksom många andra patienter här har hon fått neoadjuvant hormonbehandling – inte så mycket ett behandlingsval i sig som något som lika gärna kan ges under väntetiden till operation. Jag undersöker henne och konstaterar med lättnad att tumören i hennes bröst inte tillvuxit utan faktiskt krympt och att den planerade mastektomin är genomförbar.

Kvinnan framför mig har rest sedan igår morse för att ta sig till sjukhuset. Liksom de flesta av våra patienter här på det allmänna sjukhuset saknar hon eget transportmedel och är beroende av den opålitliga kollektivtrafiken. Bokade, exakta tider skulle vara omöjliga att hålla. Veckans operationspatienter ombeds därför inställa sig på sjukhuset torsdagen dessförinnan och skrivs in allt eftersom de anländer.

Efter min undersökning ska blodprov tas, vilket jag tacksamt delegerar till avdelningens fingerfärdiga AT-läkare, som medan jag fyller i medicinlistan ordnar saken på ett par minuter. Många av de uppgifter som i Sverige utförs av andra personalkategorier är läkaruppgifter här. På akutsjukhuset några mil bort tar min man redan blodprov på sina patienter snabbare än många av sina kollegor. En tredjedel av mina patienter, och två tredjedelar av hans, är hivpositiva.

Tuberkulos är så vanligt att alla våra patienter genomgår lungröntgen före operation. En av våra patienter anlände i morse med kraftig hosta och blev snabbt förflyttad från väntrummet till en av avdelningens få enkelsalar av en av mina erfarna ST-kollegor. På hennes lungröntgen syns valnötsstora hål, de klassiska kavernerna, i hennes lungparenkym. Hennes operation är struken och hon väntar på överflyttning till en annan avdelning.

Sjukhusets »elektroniska journalsystem« innebär att mina handskrivna papper efter en vårdepisod skickas till ett arkiv, där de skannas in som pdf-filer på en icke sökbar server. Inskrivningsformuläret jag nyss fyllt i har den tryckta rubriken »Mammae« och kommer att återfinnas inskannat av den icke medicinskt utbildade arkivpersonalen under titeln »Mother«.

Både AT-läkaren och jag har varit här sedan klockan sju imorse, och sedan förmiddagen har vi delat på avdelningens enda inskrivningsrum för att oavbrutet skriva in patienter. Någon lunch blev det inte i dag. Strax börjar ronden då vi ska presentera avdelningens alla nya och gamla patienter för våra överläkare. AT-läkaren stoppar in sin slips mellan skjortknapparna för att den inte ska dingla ner när han undersöker patienterna. Sjukhuskläder används bara på operationsdagar.

Torsdagseftermiddagarnas överläkarrond är bara ett av flera moment under arbetsveckan som syftar till både kvalitetskontroll och utbildning. Alla mina undersökningar bekräftas eller justeras av en överläkare. Tempot är högt, inlärningskurvan är brant. Som utländsk besökare drillas jag inte lika hårt som de inhemska AT- och ST-läkarna, men återkoppling ges kontinuerligt och skoningslöst. Det är ovant, skrämmande och fantastiskt.

Jag går från avdelningen strax efter klockan fem, med ursäkten att min man ska hämta mig på hemvägen från sitt jobb. När jag går har AT-läkaren fortfarande en hel del pappersarbete och tre utskrivningar kvar innan hans nattpass börjar om en timme. Ur väskan plockar jag fram en varm men intakt energibar, som jag aldrig hann äta, och jag får en tacksam blick innan jag skyndar ner för trapporna och ut till min väntande skjuts. På parkeringen skiner en stark eftermiddagssol, och fåglarna sjunger från träden. Det har varit en alldeles unik, alldeles vanlig dag.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.