Det var i slutet av åttiotalet och jag arbetade sedan några år på en vårdcentral i Göteborgs norra skärgård. Mina patienter var mestadels fiskare eller Volvoarbetare, krämporna varierade mellan oftast lindrigare besvär till ibland dramatiska insjuknanden som krävde ambulans och helikopter. Stämningen i patientkontakten var oftast avspänd och direkt, skämten och ironin låg på lur, och berättelserna var många om livet på havet och på öarna.

En man sökte – eller snarare hans fru hade övertalat honom att söka – för att han hade blivit så mager. Overallen hängde på kroppen, och hans kamrater på fiskebåten skämtade med honom och sa att »du försvinner ju änna snart i din jacka, va e de me dej?« Till slut kom han. Och visst var han mager, att väga 48 kilo som 45-åring är inte mycket att komma med i ett tungt och krävande jobb. Men han såg pigg ut. Vakna och alerta ögon med mycket humor i, och han saknade det man kan kalla för »alarmsymtom«, som feber, blödningar eller magsmärtor. Vi hittade inget i de prov jag hade ordinerat. Men tre år tidigare hade han vägt 70 kilo och visst hade det blivit skillnad, folk hade börjat prata, inte direkt men bakom ryggen. Hans fru var orolig, och nu kom han för tredje gången. Jag var ung och grön och begrep inte mycket. Men så mycket begrep jag att jag hade vett att ringa en äldre kollega och fråga. Och det råd jag fick av henne var: du, ordna med ett prov från tarmen (biopsi) för att se om han inte har glutenintolerans!

Och det gjorde vi, och svaret visade just detta. Hans tarm var kraftigt påverkad och fungerade inte normalt. Via en dietist fick han noggranna råd om glutenfri mat, och hans fru var också med, för det var hon som lagade maten. På båten måste man också respektera detta, och han fick intyg att visa för kaptenen.

Detta var på senvåren, och semestrar och ledighet stod för dörren. Tre månader senare går jag längs kajen på väg till posten för ett ärende. Jag möter en man och en kvinna arm i arm, småpratandes. Jag tycker mig känna igen honom, något med ögonen … Till slut vänder jag tillbaka och hinner upp dem och frågar: »… men är det inte … Nils?«

»Jovisst! Visst är det jag, hej doktorn! Jag väger 65 nu, helt otroligt, kläderna börjar passa igen och jag börjar fatta att jag kanske inte mådde så bra i våras! En fiskare får ju inte klaga …« Han ser stark och välmående ut och hans fru berättar att han är »stenhård« på maten, »det var svårt i början, men nu går det bra. Och jag har också kämpat, det ska du veta. Och tusen tack, tack så mycket för hjälpen!«

På lätta fötter, uppfylld av en intensiv lyckokänsla, går jag tillbaka till Vårdcentralen. Solen glittrar i vattnet och måsarna skriker. Jag beslutar mig för att detta måste jag beskriva, jag måste skriva ner hans sjukhistoria, inte bara provsvaren utan också hur hans liv förändrats, den kamp han och hans fru har fört och det mirakulösa tillfrisknandet. Så att andra också kan få ta del av detta! Läkartidningen, tänker jag, de blir säkert intresserade. En vecka senare postar jag manuskriptet med bultande hjärta.

Det går en tid och så kommer svaret. Äntligen, tänker jag och öppnar kuvertet. Beskedet är kort och koncist: »Bäste Kristian Svenberg. Celiaki (glutenintolerans) är en för Läkartidningens redaktion välkänd sjukdom. Det är vår bedömning att din artikel inte tillför något av vetenskapligt intresse. Men hälsningar, XX, redaktör«.

Jag suckar tungt och lutar mig tillbaka i stolen. Jag sitter tyst en stund och funderar på min patient. Han är långt ute till havs på sin båt nu och kämpar med näten och med vågorna och jag tänker att vårt ömsesidiga förtroende betyder mer än alla vetenskapliga artiklar som står att uppbåda. Jag reser mig och går mot väntrummet för att ropa upp nästa patient. På vägen ut slänger jag redaktörens brev i papperskorgen.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.