Jag går ut till väntrummet och ropar upp henne. Numera reser hon sig ganska mödosamt, knäna är slitna och gör ont. Vi hälsar som vanligt och ler mot varandra. Korridoren är lång men successivt får hon upp farten.

– Jag hinner inte med dig, säger jag och flåsar.

Hon sätter sig på stolen bredvid skrivbordet. Jag stänger dörren och slår mig ner på min kontorsstol. En kort stund är vi tysta. Jag blir glad över att se henne, unnar mig det efter 24 års konsultationer på samma vårdcentral. Några gånger har hon varit arg på mig för att jag inte tagit ett speciellt prov eller inte skickat den där röntgenremissen, men hon har inte bytt läkare. Livet är orättvist, kan jag tänka ibland när jag ser henne, vissa drabbas mer än andra.

– Vad är viktigt i dag? börjar jag samtalet.

Hon blir lite överrumplad av frågan, får tänka efter. Vi tappar blickkontakt för en sekund. Solen lyser in i rummet. Utanför kommer sopbilen och skramlar.

– Jag tänkte att det var länge sedan vi sågs. Jag vill att vi tar lite prover och så behöver jag mediciner. Försäkringskassan ifrågasätter min sjukskrivning. Annars är det ungefär som vanligt, säger hon avslappnat tillbakalutad med armarna i kors. Vad solbränd du är. Har du varit utomlands? 

– Det var mycket sol i helgen. Jag fick ett par timmar på altanen, svarar jag och ler. Berätta hur du har det, fortsätter jag och väntar.

Hon talar om sin dotter som inte mår bra, en gammal mamma som håller på att bli dement. 

– Det fungerar någorlunda att arbeta halvtid. Det är precis vad jag orkar. Ett par år till, sedan kan jag gå i pension. Pensionen blir knaper, men jag kommer att klara det.

Vi samtalar om jobbet. Chefen stöttar henne, men stressen bara ökar. Jag frågar om katten. Nu lever hon upp.

– Den är 12 år nu. Min älskling. Hon sover på min huvudkudde. Spinner av och till under natten.

Vi pratar om promenader och syjuntan. Jag ser att klockan går och hinner precis att fråga om lite kroppsliga symtom. Undersökningen går fort. Det blir som en snabb dans där vi känner varandras steg och turer väl. Vi kommer överens om ett par medicinändringar och att det är dags för ett avstämningsmöte med Försäkringskassan. 

– Vi har en stresshanteringskurs på vårdcentralen. Jag tror att du behöver arbeta med dina strategier kring stress, säger jag och tar fram en folder. 

Hon ser med genast misstänksam ut.

– Jag är för gammal, säger hon med suck och ser plötsligt oändligt gammal och sliten ut.

– Du är ung, svarar jag. Det går att förändra saker och ting. Vi kan hjälpa dig här på vårdcentralen.

– Okej, jag lovar att prova. Men jag är inte säker på att det gör någon skillnad.

– Jag är nöjd med att du provar. Sedan får vi se.

Sjukintyget som vi formulerar tillsammans har säkert sina brister. Cosmic strular när jag ska skriva recept, jag beklagar mig och hon skrattar. Till slut går recepten igenom och vi är färdiga.

– Det var tur att jag fick komma till dig, säger hon när hon reser på sig. Du lyssnar så bra.

– Jag tycker vi har samarbetat bra under alla år, svarar jag och tar hennes hand.

Jag ser henne gå iväg i korridoren. Nu haltar hon inte.

– Glöm inte proverna, skriker jag innan jag lämnar henne med blicken. 

Tillbaka i min stol funderar jag över 25 år på samma ställe. Min karriär och min utveckling ligger i samtalet jag precis haft på mitt rum. När jag sätter mig igen och samlar ihop informationen för att diktera känner jag tacksamhet.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.