Under en av mina jobbresor gör hjärtat volter mitt i mottagningen. Jag sitter med en ung cancerpatient och försöker ingjuta hopp samtidigt som mitt eget hjärta gör konstiga rörelser inne i bröstkorgen. Efter att patienten gått ber jag sköterskorna att ta ett EKG på mig. EKG-tolkning är inte min bästa gren men rytmen är jättekonstig. Jag blir tvungen att lämna över resten av mottagningen till en kollega och gå ner till akuten.

Akutmottagningen känns igen. När jag gjorde AT tyckte jag att det var kul att vara där – jag gillade tempot, lagandan, alla snabba beslut. Kanske har minnet förändrats, men jag tror inte att det var på det sätt som akutmottagningar är i dag. Visst jobbade vi hårt, men patientmängden var hanterbar, väntetiderna humana. Nu för tiden är det uppenbart redan i väntrummet att saker förändrats. Trängsel, ilska, uppgivenhet när jag passerar.

För mig går det dock jättefort. När jag anmäler mig läser sjuksköterskan mitt medhavda EKG upp-och-ner och ringer genast en kardiolog. Svisch, så är jag inne på ett rum och uppkopplad på hjärtövervakning. Plötsligt förstår jag att personalen tror att jag kan ha en hjärtinfarkt. Men jag är bara 44 år! Och i samma ögonblick inser jag att man visst kan få en hjärtinfarkt när man är 44 år och lever som jag gör. Det stresslösa läkaryrket existerar inte.

När alla prov är tagna rullas jag ut i det allmänna myllret. Rummen räcker inte till. Folk ligger på bårar överallt. Sköterskorna är stoiska, men personlig integritet har prioriterats bort för länge sedan. Flera människor ligger med glipande patientskjortor, en hungrig man ber om en smörgås och får veta att »vi har ingen mat här, bara vård«. Patienters symtom och utredningsresultat meddelas öppet inför alla andra, därför att det inte går att göra på något annat sätt.

Jag får ett smalt bås med draperier på båda sidor; en telemetriplats. Farbrorn i båset bredvid har hyponatremi, och sköterskorna kämpar för att han ska ligga rakt med armen så att droppet ska gå in. Plötsligt kommer en kvinnlig kollega. Till farbrorn säger hon högt: »Åke! Vi har ordnat en plats åt dig på kardiologen. Men vi tror ju inte att det här kommer gå så bra för dig, Åke. Därför ville jag tala om för dig att om ditt hjärta skulle stanna så kommer vi inte att försöka få igång det igen.« Håret reser sig på mina armar, åtminstone tio medpatienter noterar att det är kört för Åke. »Så nu vet du det, Åke. Men du ska få komma upp på avdelningen när vi har tid.« Därefter går hon. Jag kallsvettas. Åkes hustru, som har nedsatt hörsel, frågar sin man vad doktorn sade. Medveten om de tunna draperierna säger Åke att han inte vill prata om det, inte nu. Tystnaden är tryckande.

Jag ska inte kasta sten i glashus. Avdelningen där jag arbetar har fyrsalar och saknar samtalsrum. Ibland är det ett hån att tala om sekretess när vi faktiskt inte har möjlighet att följa den lagen på grund av att lokalerna är gamla, patienterna många, doktorer och sköterskor för få. Men vad gör det med oss att tvingas arbeta så? Det är farligt att bli luttrad och till sist tycka att det är normalt att ta »ej-HLR«-diskussionen mellan två draperier, på stående fot, innan man springer vidare till nästa patient.

Mitt hjärta? Förhoppningsvis kan det slå ett tag till. Jag fick lämna akuten gående medan Åke rullades mot hissen upp till kardiologen. Jag hoppas att någon bemötte honom med vänlighet och värdighet där.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.