Tystnadsplikt är ett begrepp som alla läkare känner till. En patient ska kunna vända sig till sjukvården och lita på att känsliga uppgifter, kanske till och med ens innersta hemligheter, inte ska läcka ut. Man kan kanske tro att den ultimata tryggheten är att allt som händer på undersökningsrummet stannar där. Problemet är att det omöjligt kan göra det. Och kan det till och med vara bättre att det inte gör det?

Det finns olika plan i kontakten mellan läkare och patient. Den juridiska tystnadsplikten har undantag, till exempel när patienten är misstänkt för allvarliga brott. Och den rent medicinska informationen, det som helt kan avpersonifieras, får väl ändå ses som mänskligt allmängods. Säkert kan det finnas enstaka personer som inte ens vill att det ska bli känt att det existerar en patient med den egna sjukdomen, men de flesta skulle nog hellre se att allmänhetens kunskap om tillståndet ökade. Och har man inte rätt att veta vad som kan drabba en som människa, vilka villkor som ingår i den existens man inte själv har valt?

Svårare blir det när det handlar om det som faktiskt är personligt. Det finns redan AI-program som är bättre än dermatologer på diagnostik av hudförändringar. Det vore fel att säga att sådana program inte förändras av mötet med patienten, för det gör de, genom att uppdatera sin kunskap utifrån de erfarenheter de haft. Men de förändras inte på samma sätt som vi. 

»Fråga dig inte vilken sjukdom en person har, utan hellre vilken person som har sjukdomen«, sa William Osler. För på sitt undersökningsrum möter man mänskligheten. Mänskligheten som består av otaliga individer. Man möter den besvärad och nödställd, förhoppningsfull och lättad. Och man lär sig saker som gör att man förändras inuti, och blir annorlunda som läkare. Det här är en del av läkekonsten, som patienterna behöver, och som vi behöver när vi själva blir patienter. Mest handlar det om förstahandskunskap, men förhoppningsvis kan den också förmedlas till andra. Hur är det då möjligt att dela med sig av den?

Varför skriver vi böcker, eller krönikor i Läkartidningen? Det verkar som om människor behöver berättelser för att förstå världen. Räcker det då inte med avskalade fallbeskrivningar, som inte visar vilken människa som finns bakom sjukdomen? Åtminstone inte för den kunskap vi talar om här. För att berättelsen ska ha något verkligt att säga, något som lär oss som livet gör, kan vi behöva låna tekniker från litteraturen, där beskrivningen av en persons tal, utseende och livsomständigheter kan användas för att egentligen säga något annat och göra det levande. För att inte bryta mot sekretessen får man förstås blanda om korten, och byta ut det som gör den verkliga personen identifierbar.

Kan det ändå hända att någon känner igen sig? När Aksel Sandemose skrev om det fiktiva samhället Jante, strömmade det in brev från personer som tyckte sig förstå precis vilken by det rörde sig om. Breven kom från hela landet. Oliver Sacks skrev boken »The man who mistook his wife for a hat« där hans patienter också beskrivs ingående som personer. Trots att han inhämtat deras tillstånd beskrevs han av en kritiker som »The man who mistook his patients for a literary career«. Själv svarade han att han försökte beskriva med respekt, men att det förstås krävde finkänslighet. I den här svåra balansen kan inte det naturvetenskapliga tankesättet hjälpa oss, men kanske ord och erfarenheter från våra tidigare kollegor, till exempel Hippokrates primum non nocere. Och patienterna själva, för man kan alltid fråga dem.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.