I ett fikarum med magnifik utsikt utbryter en ovanlig diskussion. Eller det börjar egentligen med en praktisk fråga som ställs av en anestesisjuksköterska. Eftersom vi är i Sverige och frågan berör etnicitet framförs den lite trevande, nästan viskande. Narkossköterskan har just haft en patient som fått ett bedövningsplåster inför ett hudstick. Hon har hört någonstans att patienter med afrikanskt ursprung, som hennes patient i dag, har tjockare hud och hon undrar därför ifall hon borde låta plåstret sitta längre än vanligt.

Detta är den typ av fråga som det inte kommer att finnas något svar på i Fass eller i någon sjukhusriktlinje. Blotta ordet »hudfärg« gör er skribent lite obekväm, och jag letar efter tänkbara synonymer och försöker desperat finna någon som är neutral och som inte kan väcka anstöt hos någon. Man kan ju inte dela in världen i svarta och vita, det är en alltför stor förenkling och det finns enorma variationer inom olika grupper, och att dela upp personer efter etnicitet väcker dessutom med rätta starka känslor hos många. Icke desto mindre har människor olika ögon-, hår- och hudfärg, och för det mesta har det absolut ingen betydelse eller konsekvens. Fast någon gång kanske det kan ha det? 

Anestesisköterskan har nu ett konkret problem, och jag tror mig ha en konkret lösning. Eftersom jag arbetat en del i Afrika har jag behandlat många patienter med mörk hudfärg, och min erfarenhet är att de helt klart har tjockare hud än kaukasiska patienter. Jag berättar om den östafrikanska kvinnan som hade så hårda ligament i ryggen att den grova nålen faktiskt böjde sig eller om den sydafrikanske mannen som blivit illa knivhuggen och skinnet låg uppvikt som en kassler över underarmen. Det är till och med inte omöjligt att jag använder det där tonläget som sjöbusar och äldre militärer har. Det där irriterande »jag-har-minsann-varit-ute-i-den-stora-världen-och-sett-saker«-sättet att berätta på. Problemet är att jag har fel. 

Senare samma dag letar jag upp en studie där man mätte amerikaners hudtjocklek med hjälp av ultraljud och bland annat jämförde kaukasier, afroamerikaner och personer med asiatiskt ursprung. Det visade sig att asiaterna hade tjockast hud, följt av kaukasierna. Afroamerikanerna hade tunnast hud. 

Men all min erfarenhet då? Hade jag kommit ihåg helt fel? De patienter som jag träffat i Afrika är till nästan hundra procent fattiga. Deras hud exponeras för sol, väder och vind. De arbetar ofta hårt utomhus och har inte tillgång till mjukgörande dagkrämer eller exfolierande nattsalvor. Att jag upplevt att deras hudtjocklek skilt sig från urbana hipsters som arbetar med media och kommunikation beror inte på en skillnad i genetik, utan på livsstil. 

Många av oss är oroliga över saker som vi inte vet och tänker att det kanske kommer att skada någon. Vi har glömt vad G6DP-brist ger för kliniska tecken, det där fjärde symtomet som ingår i Fallots tetrad, och koagulationskaskaden kunde vi bara inte lära oss ens i vår ungdoms gladaste vår. Men våra sanningar vårdar vi. Det känns betydligt lättare att förebrå oss själva för kunskaper som vi saknar än att ifrågasätta dem vi tror oss ha. 

Jag tänker ofta tillbaka på det där samtalet i fikarummet och försöker att tänka på mina egna erfarenheter som en klinisk studie. Ibland när min »erfarenhet« vill dra mig åt ett visst håll, stannar jag upp och tänker tyst: Hur många sådana här fall har du i din erfarenhetsbank? Ganska ofta blir talen förvånansvärt låga, och från en studie med tio eller femton patienter i är det svårt att dra generella slutsatser, än mindre basera framtida beslut.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.