Handen på hjärtat. Det är en gest jag kommer på mig med vid särskilda ögonblick i möten med människor som berättar något som berör mig starkt. Eftersom jag har förmånen i mitt arbete som distriktsläkare att få lyssna på människors berättelser hela dagarna, så är det oftast på mottagningen det händer. Det kan vara något uppenbart svårhanterligt, som när någon har förlorat ett barn eller bär med sig krigsupplevelser. Sådant som sägs i förtroende, med det outtalade avtalet att min skyldighet är att lyssna och ta till mig det som sägs. Då söker sig handen till bröstet, mot hjärtat, och trevar sig ibland uppåt halsgropen och halsen, som kanske har blivit röd. 

Ibland är det något som vid första anblicken ter sig trivialt. Som hon som sökte tillsammans med sin man för rodnad i ögonvitan. En kärlbristning i ögat. Hon förklarade att hon visste att det bara var ett brustet blodkärl och inget vi skulle göra något åt. Men kom ändå, och det var något så viktigt att de tyckte att det var bäst att komma tillsammans. När de berättade – och jag förstod – att det röda ögat förde dem tillbaka till intensivvårdsavdelningen där hon legat ett drygt år tidigare efter en akut hjärnskada och varit rödsprängd i ögonen, då sökte sig min hand mot bröstet så där. Hon hade haft en tung rehabiliteringstid och var nu nästan, men inte helt, återställd. 

Hon kom inte ihåg, men han beskrev hur han sett henne fjättrad av slangar och sladdar i sjuksängen. Hur det under många långa dagar hade varit osäkert om hon skulle överleva. Hur alla monitorer visat höga tryck, kanske blodtrycket, kanske också trycket i huvudet, han visste inte säkert. Men han såg att hennes ögon var rödsprängda. Som nu. Så kunde jag kanske mäta ett blodtryck också? Det kunde jag. 

Och jag kunde lyssna på berättelsen. Lägga handen på hjärtat av tacksamhet för förtroendet, ta berättelsen till mig, och försöka greppa dess mening och relevans för dagens läkarbesök. Förstå något mer än vad som skulle ha framgått ur en triageringsalgoritm. Jag tänker på systemen som allt mer börjar användas i primärvården: Collabodoc och Doctrin och andra frågeformulär som patienten får fylla i för att sorteras rätt – eller i alla fall sorteras – i sjukvårdsorganisationen. Svar som ges hemma via internet, på en pekdator i väntrummet eller muntligt till en sjuksköterska per telefon, på frågor ställda enligt strikta beslutsstöd.

För den som lyckas ta sig in i sjukvården väntar nya formulär: livsstilsenkäter på väntrumsdatorn, symtomskattningsformulär – »hur ont har du på en skala?« Kartläggning av läkemedelsbiverkningar i PHASE-20 på sjukhemmet där den timvikarierande undersköterskan plikttroget har kryssat för så gott det går om patienten med demens och hjärtsvikt har förstoppning, smärta, oro, sömnsvårigheter, nedstämdhet, förvirring, yrsel eller hudutslag. PHQ-9, MADRS och HAD som ska ge mått på patientens nivå av »psykisk ohälsa«, eller kanske sjukdom, eller är det lidande som ska fångas i kryssrutorna?

Hittills har min hand aldrig sökt sig mot hjärtat inför kryssen i rutorna på ett formulär.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.