Vår sektion har mottagningen i en vanlig korridor. Vi måste låsa upp och låsa dörrarna hela tiden, för annars kan ju vem som helst som passerar i korridoren gå in i postrummet, mottagningsrummen eller sköterskeexpeditionen. Väntrummet är några stolar i en alkov i korridoren. Varje mottagningsvecka är det några patienter som vilset frågar om det verkligen är där de ska sätta sig och vänta. Till och med den sjukhuschef som tog beslut om mottagningens placering tyckte att det var dåligt, men det möjliggjorde andra beslut. Som ett femtonspel.

Nu har regionledningen beslutat att vi ska spara in på skrivare. Vid återkomsten från semestern finns där ingen skrivare på mottagningsrummet. »Finn fem fel«, som en kollega uttryckte känslan. Något är annorlunda, vad kan det vara? Aha, det kommer ingen utskrift, det finns ingen maskin!

I stället är vi hänvisade till en gemensam »pullprint«. Bestäm dig för att skriva ut, tryck samma antal gånger på alla skriv-ut-knappar i programvaran som vanligt, res på dig, ta dig till postrummet och hämta dina papper i skrivaren. Fast du måste ha med dig »sithskortet« för att få utskriften ur skrivaren. Mitt första försök gäller ett sjukintyg, och mitt sithskort sitter i kortläsaren för annars kan jag inte skriva intyget. Om jag tar ur kortet bryts kontakten med sjukintygsprogrammet. Jag funderar tre sekunder, men drar sedan ut kortet. 

När jag når postrummet har jag glömt nyckeln och får traska tillbaks och hämta. Jag överväger att jag måste följa regeln att låsa min expedition, men tänker att det får räcka att jag låst datorn. På plats i postrummet lyckas jag lägga sithskortet rätt, men inget händer. Skrivaren bara står där tyst. »Hallå«, säger jag och petar på den som om den verkligen skulle få för sig att svara mig.

Annan kollega uppmärksammar mig och min galenskap att prata med skrivaren. Säger att de hämtade alla skrivare, men man måste själv ändra inställningen i datorn på vald skrivare. Tjoho. Jag återvänder till datorn. Jag väljer pullprint, sätter in sithskortet i läsaren, knappar in mig i sjukintygsprogrammet, väljer skriv ut och traskar iväg. 

Denna gång har jag nyckeln, men sithskortet sitter kvar i kortläsaren vid datorn. Jag suckar och hämtar kortet. Det är ju nästan så jag tror att någon sitter och fnissar framför en övervakningsskärm. Någon från regionledningen som har för tråkigt på sitt jobb? 

När jag med sithskortet därefter tillber pullprintmaskinen, börjar den surra och jag känner mig nöjd. I två sekunder. Sedan ser jag att det blinkar i displayen. Det är slut på papperet. Jag letar i hela postrummet. Det finns inget papper. De hämtade alla skrivarna, men papperet fick vara kvar på expeditionerna. 

Jag hämtar papper och efter tre vändor har jag ett sjukintyg utskrivet. Då ser jag felet, det måste skrivas om. Med den här takten i utskriftsarbete kommer jag bli tvungen att be om att ha ännu färre patienter per dag på mottagningsveckorna.

Intressant nog uppstår redan efter första veckan en fantastisk samhörighet med patienterna. Jag berättar för alla varför de blir tvungna att vänta på att jag hämtar deras intyg och medicinlistor i ett annat rum i korridoren. Vi skrattar tillsammans gott åt regionledningens beslut att spara in på skrivare på expeditionerna.

Besparing, sa de? Tja, jag kan ju i alla fall strunta i gymkort, för jag kommer att traska bort en hel del kilon. Och medan jag är upptagen med regionledningens bantningsmetod tar de säkert ännu värre beslut som jag inte hinner protestera emot. Har de pullprint själva?

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.