Fredag eftermiddag. Det är sista dagen på min psykiatriska placering och jag jobbar på akutmottagningen. Under placeringen har jag träffat patienter med bipolär depression, psykossjukdomar, beroendesyndrom osv. Jag har fått arbeta med engagerade kollegor på såväl avdelning som mottagning. Flertalet professioner arbetar tillsammans för patientens bästa. För mig personligen har denna placering varit mer omtumlande än föregående. För första gången under min AT har jag fällt en tår för att jag känt mig kass, otillräcklig och frustrerad. Jag har allvarligt ifrågasatt min förmåga att ta en anamnes och sedan ge en vettig SBAR till överläkaren som beslutar om inläggning. Samtidigt har det varit en spännande placering. Många patientmöten har varit svåra och andra lättare. Jag går vidare i AT med många lärdomar och mer erfarenhet än förut. Denna placering var viktig för mig. 

Helgen är avklarad. Jag är åter på arbetet, denna gång grönklädd i byxor som har en mudd. Jag får ett välkomnande på kirurgens morgonmöte och en kollega att ta rygg på. Ganska snart får jag frågan: »Vill du vara på avdelning eller på operation?« Tvära kast, hinner jag tänka innan jag förväntansfullt väljer operation. Det har gått omkring 3,5 år sedan jag stod på en operationssal. Jag säger till operationssköterskan att jag är ovan, att de får skälla på mig ifall jag råkar göra mig osteril eller liknande. Sedan står jag där vid såret och håller en hake när endokrinkirurgerna tar bort halva sköldkörteln hos en patient. Det är en elegant dans. Op-sköterskan ger instrumenten nästan innan kirurgen bett om dem. Plötsligt hör jag hur kirurgen ber om »bipolären«. Jag hajar till: bipolär? Ordet får plötsligt en helt annan betydelse än vad det hade för bara tre dagar sedan. Det visar sig vara ett slags pincett med brännare som används för att bland annat stoppa mindre blödningar. Verkligen tvära kast.

Det går två veckor innan jag sitter på den kirurgiska akutmottagningen som primärjour. Jag får handlägga patienter som varit med om falltrauman, suturera sår och bedöma många akuta bukar. En akut bukpatient jag träffar hade flertalet besök på akuten på grund av just buksmärtor. Hen hade haft någon njursten tidigare, men flera besök genererade potentiella diagnoser som IBS, glutenintolerans och laktoskänslighet. Denna vetskap gav mig en fördomsfull bild av en patient som egentligen inte behöver vara på akuten just nu. Detta fick jag snabbt bortse ifrån, gå in och göra mitt jobb. 

Patienten berättar öppet om sitt stressiga liv, funderingar kring sina alkoholvanor och det magont hen hade haft en tid nu. Det var inte svårt att förstå att patienten är orolig för sin lever. Min titel som kirurgjour antar snart en roll som snarare liknade en psykiatrers. Jag kompletterar provsvaren med leverstatus, även om jag inte misstänker någon patologi där, och inväntar svaren. De är normala. Jag går in till patienten med de goda beskeden och råd kring var hen kan vända sig för att få hjälp med alkoholproblematiken. Vidare berättar jag att hen troligen har magkatarr, stressmage. »Där, där är du något på spåren, doktorn! Jag tror du har rätt. Jag är så glad att jag fick träffa dig.«

Under de närmaste åren ska allmäntjänstgöringen fasas ut medan bastjänstgöringen fasas in. Under AT har vi fått förmånen att arbeta inom olika områden och öva på olika kompetenser. Målet är att tillägna sig kunskap och erfarenhet för att bli en legitimerad läkare – en hel läkare, så att säga. En av många lärdomar är att patienterna kommer som personer – med samtliga organsystem och ett känsloliv därtill. De olika specialiteterna går så uppenbart in i varandra och patienterna kommer som en hel patient, och inte som »en akut buk« eller »en ångestpatient«. Alltså, inte särskilt tvära kast ändå.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.