Tre barn – tre förlossningar. Två av dem i vackraste vårtid, men den sista sent i november. Omständigheterna kring de egna barnens födelse är så starkt fastetsade i minnet, kanske mer beständigt än något annat. Där finns hela skeendet med platsen, rösterna, åtbörderna. Sjukhuspersonalen med barnmorska och sköterskor, samt – när det behövs – förlossningsläkare.
Alla våra förlossningar krävde obstetriker; tre obstetriker som inför mina förundrade ögon just har samlats kring samma bord som jag i konferensrummet på sjukhusets kvinnoklinik denna tidiga morgon i maj. För mig är det tre mycket välbekanta ansikten, men jag själv är anonym för dem, en tillfällig besökare på deras arbetsplats.
Det är rapport efter helgen. Korthugget föredras atoniblödning på två liter; obotlig spridd cancer på avdelningen; spontana missfall. Tunga ord i skarp kontrast till det trivsamma rummet med skimrande morgonljus och fågelkvitter genom fönstret, sörplande termoskanna och väggskärm med veckans plottriga schema. Mitt namn finns också där på raden »randare distrikt«. Jag lyssnar mer förstrött när diskussionen övergår i dagens VAB-jour-pusslande. Låter i stället blicken vandra mellan dessa tre ansikten och kastas fem, sju och tio år tillbaka i tiden:

Det akuta sectiot på sätesindikation. Ett snabbt och säkert handlag, koncentrerad blick ovan munskyddet. En sista rörelse, armarna höjs och där är barnet som sprattlar och gnyr. Hur jag klipper navelsträngen och inom kort har min första dotter lugn och rosig i famnen.
Den mycket utdragna vaginala förlossningen, med värkstimulerande dropp och epidural. Efter hand tillstöter feber. Hustrun orkar inte, stämningen allt mer uppgiven. Men förlossningsjouren kommer, stämmer av och informerar, lugnar och lägger upp en plan. Allt så oforcerat, som om all tid i världen fanns för närvaron här hos oss, trots att vi är på en överbelagd förlossningsavdelning mitt i våren. Att enbart med samtalet som verktyg lotsa lillasysterns födelse i hamn.
Och sist då minstingen, sonen. Förloppet som från början tedde sig okomplicerat, som rörde sig framåt enligt skolboken. Huvudet mot bäckenbotten och kort därefter krystvärkar. Rikligt med lustgas men ingen annan anestesi. »Det här är snart klart«, intygar barnmorskan.
Men personalens ton och minspel ändras på sekunden. En kort och stressad ordväxling följer. Sedan minns jag hur de kastar sig mot den röda larmknappen och salen fylls med människor. Jag står ensam och skräckslagen, med flackande blick som söker en fast punkt bortom de intensivt arbetande vita gestalterna, men utanför salens fönster finns endast kompakt mörker.

Livet kan växla spår, oväntat och brutalt. Men så blev det inte för oss den novembernatten. För det är fem år sedan nu. Och det är vår, med en mild sol som silar genom tallarna utanför konferensrummet, och lillebror är på förskolan, för stunden troligen i full fart på trehjulingen som han brukar.
Jag flyttar blicken igen, vänder bort den från läkaren som sprang på larmet och lyckades lösa sonens skuldra, hon som nu sitter här vid samma bord som jag endast några armlängder bort. Känner att jag nog behöver se ner mot kaffekoppen en stund innan mitt ganska oblyga stirrande leder till ett märkligt första intryck här vid kvinnokliniken …
Ibland tänker jag på mina barn, min hustru och våra tre förlossningar; mörka tankar smyger sig på kring vad som kunde ha hänt oss under identiska förhållanden, men i en annan tid eller i annat land, eller bara med annat avstånd in till sjukhuset. Men jag gör mitt bästa för att slå dem ifrån mig, och sänder i stället ett varmaste tack till förlossningsvården, och då särskilt till alla mina kollegor runtom i landet, som valt att bli obstetriker.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.