Danssteg och musik. Våra förfäders nedstigning från trädkronorna kan på sikt ha bidragit till den yrkesutövning typisk för vår art som gjorde Mozart och Beethoven så namnkunniga.

Illustration: Colourbox

Förmåga till »vokalt lärande« innebär bland annat en förmåga att härma och imitera ljud. Mänskligt språk liksom musik är de främsta exemplen på vokalt lärande. Vissa djurarter har förmågan: papegojor, sångfåglar, kolibri, elefant, valar, sälar, fladdermöss, alltså en tämligen brokig samling.

Men varför har våra närmaste släktingar, de stora aporna, inte någon musikalisk talang? Beror det på att vokalt lärande djur rör sig rytmiskt och förutsägbart?

Hypotesen är att evolutionen av vokalt lärande (musikaliska egenskaper) påverkas av artens behov och förmåga att hantera störande ljud vid rörelser och förflyttning. Sådana ljud, till exempel en fågels vingslag, plasket från en delfin eller en människas fotsteg, definieras som ISOL (incidental sound of locomotion, dvs »ljud orsakade av kroppens rörelser«).

ISOL kan naturligtvis påverka hörseln bara om vi rör oss. Men det gör vi ju å andra sidan rätt ofta. Detsamma gäller andningen, som också diskuteras i hypotesen. ISOL kan maskera (dölja genom att överskugga) viktigare ljud, eller överstimulera – i värsta fall skada – hörseln. Hur gör djur för att skydda sig mot sådana problem?

Trots att fotsteg och andningsljud följer oss från vaggan till graven är de föga utforskade.

När människan övergick till tvåfota gång fick hon tveklöst mer förutsägbara ISOL än apor som förflyttar sig bland trädkronor. Där uppe är vegetationen varierande och oförutsägbar. Inte heller på marken förflyttar sig apor särskilt regelbundet, medan en människa på fötter nästan påminner om en metronom. Takten är vanligen ca 110–120 steg per minut.

Har vi lika benlängd tenderar vi (omedvetet) att gå i takt. Av allt att döma minskar problemen med egenorsakat buller då. Fotstegen kommer samtidigt. Fördelen är ett kort intervall av tystnad som gör det möjligt att avlyssna omgivningen bättre – mitt i steget. Det blir lättare att höra en förföljare (och antagligen också det som följeslagaren säger). Sådant kan ha gett individer med rytmkänsla och intresse för att lyssna i naturen ökad möjlighet till överlevnad. I så fall kunde dessa egenskaper selekteras fram under evolutionen.

Ett beteende som har överlevnadsvärde brukar resultera i utsöndring av »belöningsmolekylen« dopamin. Det som ger en dusch av dopamin i hjärnans belöningscentrum sysslar vi gärna med. Bildas dopamin i farlig terräng kunde det nog även stimulera till rytmik när våra förfäder satt trygga kring lägerelden. Belöningsupplevelsen kanske ökade om man »samplade« in än mer rytmiska ljud? Handklappning, stamp med fötterna, några tjut – steget till musik och dans var kanske inte så stort.

När musiken kom in i människans kultur fick den en egen evolution. Musik kan samordna gruppers ansträngningar – alla tar i vid rätt tidpunkt – sånger kan överföra kunskap mellan generationer etc .

Dopamin utsöndras till exempel vid intag av föda eller vatten, men flödar även när vi lyssnar på musik. Förutom tempot och rytmen finns många andra kopplingar mellan musik, fotsteg och andningsljud. I vetenskaplig litteratur finns ett 50-tal sådana associationer beskrivna.

Fröet till denna hypotes såddes när jag och min bror Seth-Reino Ekström gick på en grusväg för 7 år sedan, en vacker augustikväll, syrsorna spelade. Det slog oss båda – mitt i ett steg – att »det här är ju som musik«. Upplevelsen ledde även till andra nya tankar om beteendet hos fiskstim och fågelflockar.

Musik kan inspirera till allt möjligt.