Fontänen »Solglimt«, i parken nedanför Gode Herdens kapell, är skapad 1946 av Astri Taube. Statyn lär vara modellerad efter sonen Sven-Bertil, sedermera sångare och skådespelare. Fontänen donerades av dödsboet efter tidigare sjukhuschefen professor Frey Svensson.

Foto: Ulleråker

Några vårveckor på femtiotalet fick jag som oerfaren medicine kandidat ett vikariat på det statliga mentalsjukhuset Ulleråker i Uppsala. Det var en isolerad och för många skrämmande del av Uppsala. Där vistades mer än femtonhundra patienter med långvariga och svåra psykiska sjukdomar från Uppsala och Stockholms län. Det kunde också vara en sista utväg för familjer, vars nära och kära man inte längre orkade eller vågade hålla nära.

För patienterna fanns ett antal stora gamla hus i en vacker park. Några av sovsalarna hade harmoniska proportioner och vackra fönster. Skötarnas expeditioner var klart upplysta, men på patienternas områden tycktes man ibland spara på elektriciteten.

Där fanns tre olika slags avdelningar: »heloroliga« (arbetsnamnet var »Stormen«) och »halvoroliga«. De avdelningarna var låsta. Så fanns »lugna« avdelningar. Men det var inte patienternas inre lugn som avsågs. Lugnast var onekligen salarna med sängliggande, helt orörliga och stumma patienter. Och för den som dog fanns en liten kyrkogård.

I sluttningen nedanför husen fanns en vacker liten trädgård med en springbrunn. I mitten stod en skulptur av en naken liten pojke. Ur barnets uppsträckta händer kom vattenstrålar, som korsades i luften.  Den heter »Solglimt« och är skapad av Astri Taube. Ovanför fladdrade hundratals stora svarta bosökande fåglar. Patienterna kallade dem Uller-råkor. Längre ned fanns fruktträdgårdar och växthus. Längst ned flöt stilla Fyrisåns mörka vatten – rogivande för en del, för andra lockande till självmord.

Jag fick anställning på den allmänpsykiatriska kliniken. Utöver de medicins-ka rutinerna fanns minimal tid för enskilda kontakter med de hundratals patienterna. Vården sköttes till största delen av skötare och annan personal. Man kanske kan säga att när det gällde delegering av ansvar var man före sin tid …

Det var en stor och komplicerad organisation. Jag tror att alla, patienter såväl som vi som kort- eller långvarigt i olika positioner tjänade ett levebröd där, gjorde så gott vi kunde. Åtminstone försökte vi följa tesen att »det första är att inte skada«.

Vad kunde då hända? Mycket av det jag mötte var oväntat.

Vi gick över en stor muromfamnad och just då öde rastgård. Först gick överläkaren. Några meter bakom honom gick överskötaren och sist medicine kandidaten, som ibland kände sig som en springflicka. I mitten av rastgården var ett grovt rep uppspänt i midjehöjd. I tur och ordning kröp vi under. När vi kommit fram frågade jag vad repet gjorde där. Jo, det avskiljde de tuberkulösa patienterna från de friska. Jag tänkte: »Jag arbetar på ett dårhus«. Men smittad blev jag inte. Och den lilla avdelningen med tyfussjuka var hårt isolerad – som på en egen liten ö mitt inne i den större slutna enheten. Den som för många blev slut-enheten.

Jag kom från ett rutinsamtal med ansvarige skötaren på en låst avdelning och stod på tröskeln för att gå därifrån. Då kom en kvinna från ingenstans. Hon klamrade sig fast vid mig och ropade: »Hjälp mig härifrån! Hjälp mig härifrån! Hjälp mig härifrån!« Förtvivlan skrek ur varje cell i hennes kropp. Jag kunde inte göra annat än att frigöra mig ur hennes grepp, stänga dörren och låsa in henne igen.

Varje onsdag förmiddag skulle jag ha öppen allmänmedicinsk mottagning för »frigående« patienter. Dit kom en man för att han såg så dåligt. Jag hade inte gått ögonkursen och visste inte vad jag skulle göra. Jag tog hans glasögon och rengjorde dem grundligt. Han satte dem på sig och hans ansikte lyste upp. Han reste sig och ropade ut: »Jag har fått min syn tillbaka!«

En överskötare skulle visa mig sitt revir. Vi kom till en stor sal med sängliggande kvinnor.  »Här finns bara paket!«, sa överskötaren och gick raskt tvärs genom salen utan att se sig om till höger eller vänster. Då sa ett av »paketen« högt och tydligt: »Hej svejs i lingonskogen!« Jag är småländska och har sprungit i många lingonskogar. Så jag tänkte att hon hört min dialekt och skickade mig en hälsning. När jag sen ensam gick tillbaka närmade jag mig hennes säng. Vi såg lite forskande på varandra och började ett trevande samtal. Lite senare fick jag också en viss kontakt med några av de andra »paketen«.

För att få lite ro och avbrott gick jag ibland ned till växthusen, som till största delen sköttes av patienter. De talade stillsamt om hur de hjälpte äppelträd och blommor att leva och växa. På and-ra sidan av grusvägen framför växthusen fanns en vacker dunge med lövträd, ja, nästan en lund. Under de höga trädkronorna lyste vildblommor. Jag tog några bestånd och planterade dem i min trädgård.

Cirka femton år senare tog landstingen över och sjukhuset bröts sönder.

Patienter skingrades. Växthusen övergavs och modiga stadsbor sipprade in bland de gamla husen. En del verksamheter blev kvar, några tillkom, stannade eller övergavs.

När jag senast var nere på Ulleråker var dungen med lövträd och vildblommor kvar. Vinden rörde om i löv och grenar och Fyrisåns vatten sorlade lågmält. Och varje år blommar tålmodigt i min trädgård blåsippor, vitsippor och vårlök från dungen på Ulleråker.

Men människorna jag mötte – vad hände med dem?

Fotnot: Den här artikeln avslutar Läkartidningens miniserie om Ulleråkers sjukhus på 1950-talet. Tidigare inlägg av Elisabet Olander har varit: »Jungfru Maria och betydelsen av individuell medicinering«, LT nr 23/2009, och »Fyra patienter mina första läromästare«,LT nr 1–2/2012.