Under 2011 frågade jag med hjälp av en enkät över 500 medicinstudenter i Göteborg vad de tyckte om hur allmänläkare arbetade. I början av 2012 var en forskningsartikel färdig. Jag och mina medförfattare, Carl Edvard Rudebeck, Bengt Mattsson och Per Nordin, skickade den till en medicinsk tidskrift (Tidskrift 1). Redaktören för Tidskrift 1 svarade efter fyra månader att de inte ville ta in artikeln som den var, men kunde tänka sig en nedbantad version som fick vara en fjärdedel av den ursprungliga texten. Det ville inte vi författare, vi ansåg inte att student­undersökningen skulle göras rättvisa på det sättet.

Alltså skickade vi artikeln till en annan tidskrift. Den här gången valde vi Tidskrift 2. En ganska ny tidskrift som ännu inte hunnit bli PubMed-indexerad. Att vara indexerad i PubMed är en sorts kvalitetsstämpel som också har att göra med hur länge en tidskrift funnits och hur många betydande forskare som publicerat artiklar i tidskriften. Tiden gick.

Vi fick svar efter fyra månader. »Referees« hade många synpunkter. Vi fick skriva om och förtydliga; det tog en månad och sedan skickade vi in texten igen.

Denna andra gång dröjde svaret tre månader. Det kom besked att tidskriften kanske skulle kunna publicera artikeln, men redaktörerna ville ha ytterligare ändringar. De hade anlitat andra »referees«, tror vi, så det som var bra första gången var inte bra den andra.

Vi skrev om, inte mycket men något. Vi skickade in för tredje gången.

Det tog nu bara en månad innan vi fick beskedet att nu ville »The Editor« själv ha svar på några frågor och dessutom måste »a native English-speaking person« gå igenom texten.

Så översättaren, bördig från Skottland, fick texten och gjorde snabbt en språkgranskning och vi skickade in för fjärde gången.

Nu kom svaret snabbt från »The Editor«. Vi tar in artikeln!

Men ... tidskriftens »Publishing team« skulle formatera. Det tog några veckor och vi fick en preliminärt slutlig text att korrekturläsa. Jag korrekturläste, upptäckte några fel och svarade.

Nu borde det vara över, men mina rättelser blev till nya frågor, nya rättelser av de nya frågorna blev till ytterligare nya frågor …

Sista dygnet (ja, jag visste ju inte detta helvetiska sista dygn att det verkligen var det sista dygnet) fick jag tiotalet mejl under rubrikerna »Urgent« eller »Very urgent« som till slut handlade om en enda mening med vilkens engelska språkdräkt de inte var nöjda. Jag svarade allt sämre, skickade konstiga förslag på en mening som blev alltmer obegriplig. Till slut bad de mig skriva på svenska så skulle »Publishing team« översätta. Översättningen blev obegriplig och jag kände att en liten mening som från början bara saknat en genitivändelse höll på att förvandlas till ett språkligt monster.

Tonen i mejlen från Publishing team övergick från »Dear Author« till »Please provide a correct sentence. Otherwise we will inform the editors and stop publishing your paper now«.

Vid det laget övervägde jag alternativen: »To hell with you« och »I am sorry for all your inconveniences«.

Och så plötsligt lyckades jag formulera en engelsk mening så att den blev nästan korrekt och nästan begriplig och fick det då helt oväntade svaret »Much better, that’s it«.

En kort stund senare var artikeln nätpublicerad och nästan samtidigt kom beskedet att Tidskrift 2 blivit indexerad i PubMed.

»Artikelförfattare är rättslösa«, säger medförfattaren Carl Edvard Rudebeck. Under stora delar av de två år som gick sedan artikeln var färdig i sin första version (som inte skilde mycket från den sista versionen) kändes det påståendet alldeles sant. Under det sista dygnet kände jag hur paranoian låg nära. Snart kommer »national security« och hämtar mig …

Och sedan plötsligt var allt klart. I dag tänker jag att jag nog ska ta och skriva ett brev till den vänlige redaktören och tacka för att de valt att publicera vår lilla artikel.

Artikeln förresten: den heter »The characteristics of general practice and the attractiveness of working as a GP: medical students’ views«.