Bakom blåglas. Porträtt av Axel Munthe målat av Ernst Josephson ca 1881 i Paris. Bakom blåglaset skymtar skelning utåt och uppåt på höger öga. Tavlan ingår i Prins Eugens Waldemarsuddes samling.
Vid julen 1948 ställdes en gran in i den 91-årige dr Axel Munthes lilla våning på Stockholms slott. När ljusen tändes i granen bad han sin sköterska att leda honom fram till den. Han tog av sig sin hatt, som har bar även inomhus för att skugga ögonen för påträngande ljus, och försjunken i tankar betraktade han ljusen och granen med sitt enda öga genom det mörka starrglaset. Kanske kunde han uppleva scener och känslor från San Michele som han beskrivit i »Boken om San Michele« när han våndades över det starka ljuset:
»Akta dig för ljuset! Var det sant vad frestaren i den röda manteln sagt mig när jag för första gången såg ut över den underbara ön från mitt lilla kapell? Var det sant att för mycket ljus är farligt för människors ögon? … Elden som brände i mina ögon hade varnat mig gång på gång att jag inte var värdig att leva i solen, att min plats var skuggan. Jag hade inte aktat på varningen. Liksom hästarna som vänder åter till det brinnande stallet, hade jag vänt tillbaka sommar efter sommar till San Micheles bländande ljus. Akta dig för ljuset!
Ändock är det med glädje och inte med sorg som mina tankar går tillbaka till San Michele där jag levde de lyckligaste åren av mitt liv.«
Dr Axel Munthe var en av de mest kända svenskarna i världen på sin tid, i slutet av 1890-talet och början av 1900-talet, när han var den berömde läkaren i Rom och byggde sin villa San Michele på Capri, och på 1930-talet, när han skrivit boken om San Michele som utkom först på engelska som »The story of San Michele«. Den trycktes i miljoner exemplar och översattes till över tjugo språk. Munthe är en av de mest lästa svenska författarna, och boken kommer fortfarande ut i nytryck på engelska.
Axel Munthe hade således stora problem med sina ögon och sin svaga syn. Synbesvären startade redan i ungdomen. Han konstaterade att ögonsjukdom avstängde honom från det han älskade mest i livet – solen och havet. I »The story of San Michele« finns täta anspelningar på hans svaga ögon och ljuskänslighet. Han var övertygad om att han skulle bli blind, och i viss mån är detta riktigt.
På sensommaren 1904, när Axel Munthe vistades på Drottningholms slott som kronprinsessan Victorias livläkare, skymde plötsligt skuggor synfältet för det tidigare skadade högra ögat. Han hade drabbats av näthinneavlossning. Han kontaktade professor Pagenstecher i Karlsruhe, kronprinsessan Victorias ögonläkare, som ordinerade behandling med tryckförband på ögat och fyra veckors sängläge i mörkt rum i förhoppningen att näthinnan skulle lägga sig till – men det skedde inte. Munthe var därefter blind på det hög-ra ögat.
Detta skedde vid den tiden när Villa Solliden på Öland uppfördes. Alla viktiga beslut om villan togs av kronprinsessan Victoria och Munthe i samråd, och Solliden, som invigdes i oktober 1906, blev liksom San Michele en kombination av villa och trädgård. Villa San Michele hade Munthe slutfört 1899, efter fyra års byggtid. Han hade sedan 1890 också läkarpraktik vid Spanska trappan i Rom.
Under första världskriget tjänstgjorde Munthe på västfronten som läkare i Röda Korset på ententens sida. Han var då sedan 1907 gift med Hilda Pennington-Mellor, av förmögen engelsk familj, nästan 20 år yngre än han, och de hade två pojkar. Äktenskapet var inte lyckligt och 1919 separerade makarna, utan att ta ut formell skilsmässa. Munthe var politiskt starkt engelskorienterad, och kontakterna glesnade med Victoria – drottning sedan 1907 – och det tyskvänliga svenska hovet. De träffades inte på nästan tio år. På ett foto av Munthe som fältläkare ser man att han hade utåtskelning och höjdskelning på det högra, blinda ögat. Det började efter hand uppträda svåra smärtor i det skadade ögat, med största sannolikhet beroende på sekundärt glaukom, tryckstegring i ögat. Munthe lät operera bort ögat och bar sedan skalprotes i glas.
Under 1920-talet blev Munthes syn allt sämre på grund av grå starr i sitt enda, vänstra ögat. Han använde länge skrivmaskin, men manuskriptet till »The story of San Michele«, som slutfördes fram till 1929, dikterade han till stora delar. Gustaf Munthe, som var kusinbarn och som träffade Axel Mun-the mycket i Stockholm på 1930- och 40-talen, berättade: »När boken om San Michele skrevs var Axel Munthe praktiskt taget fullständigt blind. … Som han själv sade vid flera tillfällen trivdes han med att vara blind. … Att blindheten var honom till stor hjälp när han skrev ’Boken om San Michele’ är otvivelaktigt. Man kan gott tänka sig att författaren till San Michele där han satt i sitt torn och vände de tomma blickarna mot det blå Medelhavet, som han älskade, upplevde stämningar och händelser mer intensivt och med större skärpa än om han vandrat omkring på gatorna med seende ögon.«
Boken blev en enastående internationell litterär succé. I den svenska översättningen, som kom i tryck i juni 1930, var drottning Victoria djupt engagerad och hon läste korrektur in i det sista. Hon dog i april 1930 i Rom.
Efter framgångarna med sin bok planerade Mun-the att till slut få den grå starren på det vänstra ögat opererad. Han kom till professor Vogt i Zürich som efter en konsultation föreslog operation nästa dag, den 4 oktober 1934. När Munthe fick klart för sig att operationen ägt rum på »giorno santo«, årsdagen av den helige Franciskus födelse, fylldes han av förtröstan. Några dagar därefter kunde man konstatera att operationen hade lyckats, och man anger att Munthe återfick 40 procent av synförmågan, det vill säga han kunde läsa den fjärde raden av de tio på syntavlan. Han måste naturligtvis efter operationen bära så kallade starrglas, glasögon med konvex lins av hög styrka, som kompensation för den bortopererade ögonlinsen.
Under andra världskriget blev Capri 1943 ockuperat av amerikanerna. Munthe kunde då inte återvända till San Michele utan bodde på Stockholms slott som betalande gäst hos kung Gustav V. Det angavs från den tiden att han såg dåligt men att han skulle kunna få bättre syn genom ett enkelt ingrepp, antagligen för så kallad efterstarr. Munthe tyckte dock att det var bra som det var och vägrade underkasta sig en ny operation. Han bar åter mörka glasögon även inomhus mot ljuskänslighet som berodde på efterstarren men antagligen också på makuladegeneration, vanligt hos en nästan 90 år gammal person som Munthe.
Men hur kom det sig att Munthe var så rädd för ljuset, som han omtalar i det inledande citatet när han såg ut över ön från kapellruinen San Michele i Anacapri, förmodligen under sitt första besök på Capri 1876? Vilken eller vilka ögonsjukdomar var det som redan i ungdomen gett honom hans svaga syn, ögonsmärtor och ljuskänslighet? I arkiven har jag inte hittat några säkra uppgifter om ögondiagnoser. Man får leta sig fram på annat sätt för att bestämma arten av hans tidiga ögonåkommor.
På ett fotografi från 1870, då Axel Munthe är 12 år gammal, ser hans ögon friska ut och de står rakt. Han bar inga glasögon. Efter studentexamen 1874 och avslutad medikofil 1876 skulle han fortsätta läsa medicin i Uppsala, men han var inte frisk. Hans svåger, Robert Nordstedt, noterade i sin dagbok den 27 september 1876: »Axel var krasslig, han har fått upp blod och fruktar för sitt bröst.« På den tiden visste alla vad detta innebar – sannolikt tuberkulos, och Axel Munthe reste i oktober 1876 till Menton i Frankrike, en populär kurort för lungsjuka nordeuropéer.
På ett foto från Neapel 1876/77 vid hans första besök på Capri bar han glasögon för närsynthet som bör ha debuterat i tonåren. Hans högra öga skelade utåt, men ögat verkar vara utan rodnad eller andra ytliga förändringar. Den nytillkomna skelningen måste tolkas så att Munthe fått starkt nedsatt syn på sitt högra öga, vilket lett till att en tidigare dold skelning blivit manifest. Synnedsättningen borde ha inträffat efter 1870 eftersom fotot från den tiden inte visade någon skelning.
Axel Munthe studerade medicin först i Montpellier och sedan i Pars där han disputerade 1880. Han öppnade sedan praktik i Paris. Från den tiden finns ett porträtt av Ernst Josephson målat cirka 1881 som nu hänger på Waldemarsudde. Mun-the bar blåaktiga glasögon och höger glas verkar mattslipat. Man kan också urskilja att höger öga skelade utåt och uppåt. Skulptören Ville Wallgren skrev i sina »Minnen« att Munthe »… använde blåa glas-ögon, emedan han hade svaga ögon«. Wallgren uppgav att Munthes högra öga var skadat och att synen där var nedsatt.
Vad kan ha orsakat synförsämringen på Munthes högra öga? Han anges ha haft sjukliga förändringar i sitt högra öga i barndomen och att det skulle berott på scharlakansfeber, vilket inte är omöjligt, men det var ännu vanligare med ögonangrepp vid tuberkulos och inflammatoriska förändringar på ögats främre yta, en del i så kallade skrofler. Inflammationer av detta slag ledde till smärtor och stark ljuskänslighet.
Ögonmanifestationer av tuberkulos kan även sitta djupare i ögat med inflammationer i åderhinna och näthinna. I utläkt stadium kan de ses som mörka ärrbildningar på ögonbotten. Kanske var det sådana förändringar som Mun-the beskriver i novellen »Hypochondrie«, skriven under konvalescensen efter en klättringsolycka på Mont Blanc 1886. Han vill hävda att han gjorde denna resa för att bekämpa »… Bacillus niger, den svarta bacillen, som ej trivs över snögränsen. Den sprider sig likt rabies utefter nervbanorna och förlamar den angripnes intellektuella och moraliska livsyttringar och leder till sist till andlig död. Den kan liksom vissa former av tuberkulos diagnostiseras i ögonbotten. Bacillen kan endast dövas med fyra medel: alkohol, tobak, skrivbläck och musik. Men sjukdomen, som är livet självt, kan endast döden bota«. Munthe hade kanske sett sådana ögonbottenförändringar under sina studier i oftalmiatrik eller blivit upplyst av ögonläkare som undersökt honom att han själv hade sådana, fascinerats av dem och fantiserade om dem som märken av »Bacillus niger«.
Alltså skulle symtom av ögon-smärtor och ljuskänslighet som skildras i de inledande citaten mycket väl kunna vara orsakade av inflammation, möjligen tuberkulös, i ögats främre delar. Synnedsättningen på höger öga, som i sin tur ledde till manifest högersidig skelning, kunde vara orsakad av skador på näthinnan genom inflammation i ögats bakre delar. Senare drabbades Axel Munthe av näthinneavlossning på höger öga som blev blint. Efter hand uppträdde värk i ögat, antagligen genom sekundärt glaukom. Ögat opererades bort och Munthe bar ögonprotes. Hans syn på vänster öga blev efter hand allt sämre genom grå starr. När han slutförde manuskriptet till »The story of San Michele« var han i praktiken blind. Starren opererades senare framgångsrikt men synen blev åter försämrad av efterstarr och kanske också av makuladegeneration.
