Sverige firar i år 200 år av fred. I Lärbro på Gotland finns ett museum som minner om svensk sjukvård och flyktingmottagning under andra världskriget. Här utrustades 1939 ett toppmodernt sjukhus för både civila och soldater. Här mottogs tusentals flyktingar mot slutet av kriget.

Besökare som kommer till Lärbro lägger kanske först märke till kyrkan. Liksom många gotländska kyrkor har den rötter i tidig medeltid. Den är sevärd i sig, med uthuggna friser där man fortfarande kan se anletsdragen och utläsa bibliska händelser, till exempel barnamorden i Betlehem. Huvudingången är försedd med ett stort åttkantigt torn och strax bredvid står ett försvarstorn som tecken på att Gotland alltid fått tänka på sitt försvar.

Inne på kyrkogården kan man inte undgå att se raderna av svarta träkors, vart och ett försett med en gul metallplatta med namn och födelsedata. Samtliga är mansnamn och männen är unga, mestadels i 20-årsåldern. Det ser ut som en krigskyrkogård men är gravar för koncentrationslägerfångar som befriades i krigets slutskede och fördes till Sverige med de vita bussarna från Bergen-Belsen och Auschwitz. Många av dem kom till Lärbro krigssjukhus för vård. En del var för sjuka av tuberkulos och undernäring och dog här. En minnesplatta är uppsatt på en sten:

Till minne av de polacker

fångar från andra världskrigets 

tyska koncentrationsläger

som kom till Gotland år 1945 

tack vare svenska Röda Korsets räddningsinsats

och avled på det lokala sjukhuset

under åren 1945 och 1946

till följd av sjukdom och utmattning

Republiken Polens regering och Polska
samfundet i kungariket Sverige, Lärbro 2005

Gotland har alltid varit ett viktigt fäste för svenskt försvar, även om insatserna har varierat beroende på vilka yttre hot som förelegat. 1937 fastställdes en krigssjukvårdsplan som skulle verkställas när så krävdes. I Norrbotten planerades t ex för sex krigssjukhus [1]. På Gotland planerades för krigssjukhus i Lärbro, Hemse och Klintehamn. Lärbro låg strategiskt mellan hamnar i Visby, Fårösund och Slite, nära Tingstäde träsk där flygplan kunde landa.

Sjukhuset byggdes upp under åren 1939–1942 som ett mycket modernt sjukhus med röntgen, laboratorium, operationssal, och med 500 planerade vårdplatser. Sjukhuset finns väl beskrivet i en liten bok av Svante Hagström [2], där också tidigare anställda delar med sig av sina minnen och fotografier. Genom Lärbro hembygdsförenings försorg [3] har ett museum byggts upp i en av de paviljonger som finns kvar, och som i dag fungerar som vandrarhem, gym m m. En dokumentärfilm med bilder och intervjuer visas efter önskemål.

Uppbyggnaden av sjukhuset leddes av en röntgenläkare vid namn Kjellberg, som var krigsplacerad som chefsläkare. Han hade kunskaper som byggnadsingenjör och var en omvittnat skicklig administratör. Han såg till att sjukhuset fick topputrustning. Under första verksamhetsåret 1939–40 tjänstgjorde upp till tolv läkare, tre apotekare och tre tandläkare i Lärbro. Från hösten 1941 reducerades styrkan till 5 läkare, en apotekare och en tandläkare.

Sjuksköterskor rekryterades och utbildades bl a genom Röda Korset. Många var specialutbildade för operation, narkos, röntgen, medicin, laboratorium. De inkallades till militärtjänstgöring i 4-månadersperioder. Dessutom fanns hjälpsystrar, som rekryterades via annonser i pressen och som tjänstgjorde i 2–6-månadersperioder. Sjukvårdarna utgjordes av manliga värnpliktiga som kommenderades för längre tid. Bland dem fanns s k samvetsömma, dvs vapenfria, som fick arbeta i civila kläder.

Det fanns många soldater på Gotland, och marinen, armén och flygvapnet försåg sjukhuset med patienter. Även de civilanställda och civilbefolkningen på norra Gotland kunde få vård vid Lärbro krigssjukhus. Under senare delen av kriget kom först många baltiska flyktingar och flyende tyska soldater, och senare ett stort antal befriade koncentrationslägerfångar.

Bland verksamheter som diariefördes under tiden december 1939 till oktober 1940 fanns 215 större och mindre kirurgiska ingrepp. Till de större räknades operation av gallblåsa, sköldkörtel och njure, den senare till följd av tuberkulos. Två patienter avled efter operation: den ene när ett projektilfragment i huvudet skulle avlägsnas, den andre av bukhinneinflammation till följd av brusten blindtarm. Antibiotika fanns ännu inte. De vanligaste ingreppen gällde bråck, blindtarmsinflammation, åderbråck, halsmandlar, lungsäckstappning, mindre frakturer och sårskador. Dessutom vårdades många med infektioner. Tuberkulos var vanligt liksom scharlakansfeber och diarrésjukdomar.

Tandvård gavs inte bara åt militär personal. Från hösten 1940 behandlades både barn och civila vuxna under ett par timmar per dag efter militärtandvårdens slut.

En av de läkare som krigsplacerades först i Tingstäde och sedan i Lärbro 1940–1943 var den unge Gunnar Dahlström, sedermera professor i lungmedicin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han är i dag 99 år, men minns väl de här åren i början av andra världskriget. Han var nyexaminerad i kirurgi och nygift med Marianne Bagger, som också blev krigsplacerad i Lärbro. Han var kirurgunderläkare och hon medicinunderläkare. Läkarna hade en egen bostadspaviljong, läkarmäss med stor öppen spis och ett kök.

Gunnar Dahlström minns den duglige chefsläkaren Kjellberg, »som var en mycket driven röntgenspecialist och organisatör och såg till att vi hade den bästa utrustningen på hela Gotland … Vi hade också konvalescenter. Patienterna låg kvar, eftersom de inte kunde återvända till sitt förband förrän de var återställda. Vi vårdade också civila patienter i öppenvård, och de anställda vid sjukhuset. Vi gick två ronder per dag och hade jour för jämnan. Men jag minns det som en lätt tjänstgöring … Det fanns en apotekare, som var en bra person, som höll ordning på spritkällaren«. Samtidigt fanns hela tiden en stark oro för att också Sverige skulle dras in i kriget.

Gunnar Dahlströms krigsplacering avbröts abrupt när en rutinmässig skärmbild visade nytillkomna tuberkulosförändringar på båda lungspetsarna, »som inte hade funnits när jag undersöktes som student några år tidigare. Jag var inte sjuk, men lades ändå till sängs med tegelstenar under sängens fotända … Med höjd fotända tänkte man sig att mer blod kunde fås att cirkulera kring lungspetsarna. Året var 1942. Den sympatiske fältläkaren skickade mig till Gullbring på Söderby sanatorium i januari 1943, där jag fick pneumotoraxbehandling«. Även Marianne Bagger-Dahlström förflyttades, och deras dotter Signe såg dagens ljus och fick växa upp på Söderby sanatorium, vilket hon berättat om i en skrift om kampen mot tuberkulosen [4].

Som patient på sanatoriet vårdades Gunnar Dahlström tillsammans med Hans Difs. De båda föreslog Medicinalstyrelsen och Nationalföreningen mot tuberkulos att man borde utvärdera den massvaccination av 30 000 soldater med BCG som planerades och jämföra resultatet med de soldater som insjuknade i tuberkulos [5]. Resultatet visade på en 80-procentig skyddseffekt av BCG-vaccinet. De som ändå fick tuberkulos fick en lindrigare form av sjukdomen. Avhandlingen fick mycket högt betyg och kom att avgöra Gunnar Dahlströms yrkesval som lungmedicinare och tuberkulosforskare under resten av livet.

Under hela kriget kom det flyktingar till Gotland, totalt drygt 10 000. De kom i små överlastade båtar, mest ester och letter, men också litauer, polacker och tyskar, som flydde undan den annalkande Röda armén. Hösten 1944 ökade tillströmningen dramatiskt. »Det kom att bli en höst som gotlänningarna sent skulle glömma« [6].

Den 9 maj 1945 kom ett hundratal beskjutna och sårade tyska flyktingar från Baltikum till Lärbro. Sex av dem avled och begravdes med militära hedersbetygelser, först på Lärbro kyrkogård för att senare flyttas till Trelleborg, där alla tyska soldater begrovs tillsammans.

Tisdagen den 15 maj kom den sista gruppen. »De kom i en gummibåt och landade vid Grynge i Gammelgarn. I båten fanns sju man. De hade paddlat ända från Lettland, de var alla militärer. De sändes först till Lärbro sjukhus för undersökning« [7]. Sedan blev de internerade, först i Havdhem på Gotland, sedan på Ränneslätt utanför Eksjö. De ingick i den grupp om 176 balter vars öden blev underlag till P O Enquists dokumentärroman »Legionärerna« [7] och Johan Bergenstråhles film »Baltutlämningen« med manus byggt på boken.

När krigssjukhuset avvecklades i juni 1945 bad Medicinalstyrelsen om Kungl Maj:ts medgivande att få använda Lärbro krigssjukhus med sina 500 vårdplatser för vård av framför allt tuberkulossjuka utlänningar som kom till Sverige genom de allierades hjälporgan UNRRA.

Den 25 juli 1945 anlände Röda Korsets fartyg »Prins Carl« till Slite med 151 patienter från koncentrationslägren, varav två redan var döda. Sigurd Werkelin var sjukvårdare och minns: »Det var inga levande lik. Det var en ’spökbrigad’. Tänderna utslagna, ögonens ljus släckta med cigaretter, sargade kroppar, alla ytterst magra.« De kom från sjutton länder och var sjuka både till kropp och själ. Den 29 juli kom »Prins Carl« med ytterligare 150 patienter. »Nu var vi endast två sjukvårdare till 300 patienter … Ett katastroflarm gick till Fårösunds Röda Kors och dagen därpå hade vi förstärkning med sex man«. Sammanlagt kom ungefär 500 koncentrationslägerfångar till Lärbro för vård; 45 av dem är begravda på Lärbro kyrkogård.

Förre översten Bo Pellnäs brukar avsluta sina krönikor i Upsala Nya Tidning med orden »För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras«. Ukrainakrisen har nyligen aktualiserat Gotlands och Sveriges roll som en fredsbevarande neutral zon med möjligheter att ta emot krigsskadade och flyktingar från andra länder. Därmed har Lärbros hembygdsförenings insats för att skapa Lärbro krigssjukhus museum fått en oväntad aktualitet.

Under åren 1939–1946 fanns det alltså ett för den tiden toppmodernt sjukhus i ett mycket litet samhälle på Gotland. Detta är ett exempel på hur sjukvård, militär och statsmakter kan mobilisera vid exceptionella händelser.

Tyvärr finns det inte mycket skrivet om de medicinska erfarenheterna från denna tid. Att få intervjua Gunnar Dahlström, som själv arbetade på Lärbro, är en stor ynnest, och man önskar att flera ville dela med sig av sina erfarenheter.

Det svenska flyktingmottagandet av f d koncentrationslägerfångar vid Lärbro krigssjukhus 1945–1946 har studerats i en uppsats vid Gotlands Högskola 2007 [8]. Magdalena Andersson har studerat brev och andra dokument ur de förvånansvärt rika arkiven från Lärbro. Hon redogör bl a för bråk som uppstod bland patienterna, först vad gäller den svenska söta maten, sedan mellan olika patientgrupper, där det t ex förekom en uttalad antisemitism. Några patienter fick avföras till fängelset i Visby. Av dokumenten framgår att chefläkaren dr Gillis Wolde och kuratorn Ingeborg Herlitz visade stor förståelse för dessa sjuka människor, som nu åter måste leva bakom taggtråd med mycket begränsad rörelsefrihet. Man införskaffade mer exotiska kryddor och matvaror och inrättade ett förtroenderåd för att skapa samförstånd mellan de olika patientgrupperna.

Historiker och andra har i decennier diskuterat Sveriges roll under andra världskriget och hur Sverige förhöll sig till olika invandrargrupper. Alla verkar överens om att det skedde en tydlig omsvängning i Sverige under krigsåren, från en påtaglig antisemitism och främlingsrädsla under 1930-talet till ett internationellt ansvarstagande där antalet flyktingar och evakuerade närmade sig 200 000 mot slutet av kriget. På ett nationellt plan var det säkert viktigt för Sverige att visa omvärlden att vår neutralitetspolitik inte bara innebar att vi drog oss undan kriget utan också möjliggjorde en generös flyktingpolitik. En nationell humanitär insats kunde också bidra till att handel och näringsliv kunde komma igång snabbare.

Lärbro krigssjukhus museum och kyrkogård berättar en lärorik och minnesvärd gotländsk, nationell och internationell historia.