Dåligt rykte. Att förlora maktkampen om tronen är menligt för eftermälet, fick engelske Rickard III erfara. Men han var inget monster, hävdas det numera.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Kommissarie Grant ligger på sjukhuset och har tråkigt. Han ligger mest och stirrar upp i taket; har ordinerats sängläge av sin läkare. Anledningen är att han snubblade och bröt benet i jakten på en förbrytare. År 1952, då Josephine Tey skrev den aktuella romanen om kommissarie Grant vid Scotland Yard (»En gammal skandal«, 1952), var sängläge obligatoriskt vid behandlingen av benbrott.

En av kommissariens goda vänner kommer honom dock till undsättning. Hon vet att han är intresserad av ansikten och att han är känd för att kunna identifiera brottslingar genom att studera deras anletsdrag. Vännen har tagit med sig en handfull porträtt av olika brottslingar. Ett av dessa porträtt föreställer den engelske kungen Rikard III, som regerade mellan 1483 och 1485.

Ovetande om vem som finns på bilden finner Grant att det är något som inte stämmer. Den avbildade personen saknar de karakteristika som han vanligen associerar med den typiske förbrytaren. När Grant senare informeras om att porträttet föreställer Rikard III påbörjar kommissarien ett historiskt detektivarbete – i början mest för att slå tiden ihjäl, men så småningom för att han blir gripen av arbetet och helt glömmer bort att han hade tråkigt.

Den gängse framställningen av Rikard III som en förbrytare hade godtagits och vidare förmedlats av Shakespeare. I dramat »Rikard III« framställs Rikard som en grym tyrann. Det mest grymma var enligt både klassiska skolböcker och Shakespeare att Rikard skulle ha dödat sina två brorsöner för att hindra dem att överta tronen.

Efter att ha studerat bilden på Rikard mer noggrant kommer kommissarie Grant fram till att Rikard III mest ser sorgsen ut, som en person med ett tungt ansvar. Han ser inte ut som en person som skulle kunna utföra den typ av brott som historieskrivningen påstår att han har begått. Grant bestämmer sig därför att införskaffa all relevant litteratur, och får hjälp av en ung forskare. Tillsammans granskar de kritiskt de skrivna texterna och sätter in dem i sitt historiska sammanhang.

Rikard III tillhörde släkten York som kämpade mot släkten Lancaster om Englands tron – en kamp som också kallas Rosornas krig (1455–1485). När Rikard 1485 stupade i ett slag mot Lancastersläktens tronpretendent, sedermera Henrik VII, blev det också den sistnämnde och hans anhängare som stod för den efterföljande historieskrivningen. Beskrivningen av Rikard III som en grym tyrann skulle kunna motivera Henrik VII:s erövring av tronen (eller statskupp om man vill).

Henriks agerande skulle alltså vara ett sätt att rädda England. Men kommissarie Grant och hans forskningsassistent drar helt andra slutsatser. Genom att gå tillbaka till källorna och kritiskt granska dessa kommer de fram till att Rikard III var en ansvarfull och lojal person. Det påstådda dråpet på de två brorsönerna var ett påstående som först dök upp mer än 20 år efter Rikards död. Med största sannolikhet är påståendet sålunda en efterkonstruktion. Josephine Tey lyckas med hjälp av sin fiktiva kommissarie och hans assistent genomföra ett historiskt detektivarbete, och därigenom rehabilitera Rikard III.

Det intressanta i det här sammanhanget är emellertid kommissarie Grants utgångspunkt, nämligen att porträttet av Rikard III föreställer en person som snarare ser bekymrad och ansvarstyngd ut. Det var sannolikt genom att tillskriva kungen dessa positiva egenskaper som kommissarien och hans medhjälpare kom fram till hypotesen att Rikard III hade även andra positiva egenskaper, t ex lojalitet och känsla för ansvar – något de sedan kunde underbygga genom en kritisk granskning av historiska fakta.

Benägenheten att genom bedömning av en egenskap eller prestation dra slutsatser om en persons andra egenskaper eller prestationer har ett namn – man talar om en halo-effekt [1]. Den gäller också bedömningen av negativa egenskaper. Bedöms en person exempelvis vara oansvarig kan det också påverka bedömningen av hur trovärdig man anser personen är. Detta är något man är uppmärksam på bland annat i domstolssammanhang [2]. En försvarsadvokat försöker få en åtalad person att framstå med så goda karaktärsegenskaper som möjligt, medan en åklagare försöker väcka tvivel om den åtalades eventuella goda egenskaper. I domstolssammanhang är man medveten om att sådant kan påverka en jurys bedömning av skuldfrågan. Den fråga som försvararen vill få juryn att ta ställning till är om en person med så goda egenskaper verkligen kan ha begått det brott som åklagaren påstår [2].

En halo-effekt kan också tänkas förekomma och påverka våra bedömningar inom hälso- och sjukvården, vilket följande historiska exempel kan illustrera.

Under åren 1946–1965 fanns det möjlighet att erbjuda abortsökande kvinnor abort på sociala grunder. Om kvinnan bedömdes trovärdig när hon beskrev negativa sociala följder av att fullfölja graviditeten så uppfyllde hon kriterierna för att få abort. Men merparten av abortsökande kvinnor fick under denna period avslag [3]. I de flesta fallen berodde avslaget på att kvinnan inte ansågs vara trovärdig [4]. Tvivlade man på kvinnans trovärdighet tillämpades det så kallade avslagsreaktionstestet. Det innebar att man gav avslag och sedan inväntade kvinnans reaktion. Om hon försökte att ta sitt liv – och överlevde – så betraktades hon som trovärdig. Men försökte hon inte att ta sitt liv ansåg man att beslutet att ge avslag var korrekt.

Det kan inte uteslutas läkarnas egna värderingar påverkade bedömningen av kvinnans trovärdighet [4]. Men ifrågasättandet av kvinnans trovärdighet kan också vara en negativ halo-effekt. Man kan till exempel föreställa sig att en kvinna som på den tiden sökte abort kunde ha bedömts som moraliskt oansvarig – möjligen som följd av dåtidens kvinnosyn och sexualmoral [5]. Egenskapen moraliskt oansvarig skulle då i sin tur – som en negativ halo-effekt – ha påverkat den negativa bedömningen av kvinnans trovärdighet.

Frågan är om det inte är dags att i likhet med kommissarie Grants historiska detektivarbete och rehabilitering av Rikard III försöka rehabilitera de kvinnor som under 1946–1965 fick sin trovärdighet ifrågasatt. De kanske inte var så oansvariga och icke-trovärdiga som man då ansåg dem vara?

Josephine Tey dog 1952, så hon kan av uppenbara skäl inte ta på sig uppgiften – men kanske några av de många duktiga svenska deckarförfattarna skulle kunna tänkas axla Josephine Teys mantel och bedriva historiskt detektivarbete i denna sak. Boktiteln bör vara given: »En medicinhistorisk skandal.«