I november 2014 hade 75 år passerat sedan Finland attackerades av Sovjetunionen. Den 30 november 1939 gick ryskt infanteri över den finska gränsen samtidigt som Helsingfors och andra städer utsattes för bombanfall. Röda armén kunde mobilisera nästan 1 miljon man till kriget. Finland ägde endast en tredjedel av denna styrka och saknade nästan helt stridsvagnar och flygvapen. Däremot kunde man röra sig snabbt inne i skogarna medan de ryska transporterna var bundna till fåtaliga och smala vägar. Finland kunde därför under en tid göra motstånd, bland annat genom att splittra de ryska fordonskonvojerna och bekämpa dem som mindre enheter. Båda sidor hade en gemensam fiende i kylan. Vintern 1940 var extremt kall med temperaturer ned till minus 50 grader [1].

Vinterkriget skapade stora internationella sympatier för Finland. Många länders dagspress skildrade kriget som en tapper Davids kamp mot en överlägsen Goliat. Sympatierna ledde till olika former av stöd, och Sverige var den största aktören. Direkt efter krigsutbrottet startades insamlingar av pengar, kläder och mat som kunde sändas till Finland. Föreningar, kyrkor och fackförbund samarbetade. Det har hävdats att Sverige aldrig varit så enat. Ett stort antal finska barn sändes till svenska familjer. Förflyttningen av så kallade krigsbarn har senare fått stark kritik för sina oväntade konsekvenser. Vissa barn glömde sitt hemland med tragiska rättegångar om vårdnad som följd. Förutom humanitär hjälp omfattade det svenska stödet också stora mängder vapen och annan militär utrustning. Den svenska frivilligkåren som stred på den finska sidan kom att uppgå till över åttatusen man [2].

En annan del av det svenska stödet var de över fyrahundra svenskar, varav cirka 140 läkare, som på olika sätt deltog i den finska krigssjukvården. Först på plats var en svensk ambulans från Röda Korset som verkade i östra Finland. Denna skulle senare följas av en liknande men större enhet i landets norra delar. Ordet ambulans avser här en mobil sjukvårdsenhet med personal och utrustning för att upprätta sjukhus. Även fordon för transport av sårade ingick i dessa enheter. Finlandssjukvård var en annan organisation som förmedlade svenska läkare och sköters-kor till krigssjukhus i hela Finland. Läkarförbundet var också engagerat. Genom en insamling i Sylf arrangerades en smittreningsambulans som avlusade soldater på den finska sidan. Slutligen upprättade föreningen Blå Stjärnan ett djursjukhus i mellersta Finland för krigets stora antal sårade hästar.

Vilka motiv låg bakom dessa sjukvårdsinsatser? De svenska sympatierna var som tidigare nämnts mycket starka i breda folk-lager. Sympatierna har i sin tur tidigare förklarats genom ländernas gemensamma historia. I över 600 år var Finland en del av Sverige, dubbelt så länge som Skåne varit svenskt i dag. Den and-ra anledningen kan ha varit ett uttryck för rädsla. Kunde Sverige kanske bli nästa mål? Motivbilder från andra konflikter såsom äventyrslust, meritering eller ekonomiska skäl har ej gått att återfinna – åtminstone inte uttalat. I vilket fall som helst gick både insamling och organisation av resurser anmärkningsvärt snabbt. Den första svenska röda kors-ambulansen var redo bara några veckor efter krigsutbrottet och sedan dröjde det bara en månad innan den andra ambulansen lämnade Sverige. Röda Korsets ordförande prins Carl framhöll tydligt i sitt avskedstal att insatsen hade två syften: »Ert uppdrag är humanitärt, ja det är sant, men ni stödjer också Finlands sak och det finska försvaret« [3].

Finlandssjukvård rekryterade personal med utskick som spreds på svenska sjukhus. Den korta skriften berättade att Finland hade stora behov av läkare och sköterskor. Kriget nämns inte alls, troligen eftersom det inledningsvis var olagligt att rekrytera svenskar till utländska krig. Den avslutande uppmaningen refererar till så kallade fornstora dagar. »Må Sveriges läkare visa sig värdiga kårens traditioner och göra sig tillgängliga för Finland!« [4]. Engagemanget blev mycket stort, och långt flera än de cirka 200 personer som slutligen förmedlades anmälde sitt intresse. En av deltagarna i Finlandssjukvård var dr Hans Stenqvist från Kvidinge. I hans dagbok beskrivs tydligt den oro som fanns för Sovjets planer med kriget. »Har svenskarna inte tänkt vad det betyder att ha ryssarna på andra sidan Systerbäck, varför tror de att ryssarna taga Hangö udd eller kräva järnväg från Rovaniemi till Salla?« [5].

Majoriteten av de deltagande svenskarna var väl-etablerade i den svenska sjukvården. I den första ambulansen var två av de fem kirurgerna professorer.

Men insatsen lockade också kandidater. Medicinalstyrelsen och universiteten beslutade att tjänstgöring i Finland kunde tillgodogöras i utbildningen. Finlandssjukvård föredrog också att tillsätta vissa tjänster med kandidater, även om en mer meriterad läkare fanns tillgänglig. Det ansågs naturligtvis av stor vikt att även behålla Sveriges sjukvårdsberedskap.

De två rödakorsambulanserna upprättade flera kirurgiska sjukhus. Befintliga lokaler som skolor och prästgårdar användes och mycket av utrustningen anskaffades från svenska försvaret. Båda ambulanserna tog med egen röntgenutrustning liksom ett stort antal fordon. Under sin drygt 3 månader långa verksamhet beräknas de ha behandlat över tvåtusen inneliggande patienter. Förutom stridsskador var förfrysningar vanliga. Som exempel blev de första svenska frivilligsoldaterna vid den norra fronten hindrade av kylan. Läkaren Nils Fürstenberg från Södertälje skriver i sin dagbok den 26 februari: »Redan under kvällen anlände de första frostskadade med förfrusna fötter och händer och skadorna verkade tämligen svårartade« [6].

Den andra ambulansen ansvarade själv för transporten av de sårade från förbandsplatserna nära fronten till fältsjukhusen. Förvånande nog avlägsnades de röda korsen på bilarna. Argumentet var att de ökade risken att bli attackerad från luften [7]. Bombning skedde också av både ambulansfordon och av sjukhusen. Under bomblarm flyttades personal och mobila patienter till närbelägna skyddsrum, vilket självklart måste ha varit mycket traumatiskt för patienter som ej kunde flyttas.

Dr Stenqvist, som tjänstgjorde på Tammerfors sjukhus, ger en bild av hur den långa tiden i skyddsrum kunde fördrivas. »Finnarna gav en ingen möjlighet att finna någon sensation eller rädsla i detta dock så fruktansvärda. De satt där lugna och trygga och stickade och pratade och gjorde det bästa att få tiden att gå« [5].

Efter 105 dagar av strider var de finska resurserna uttömda. För att undvika ytterligare förstörelse antogs den så kallade Moskvafreden som innebar att Finland avträdde ungefär 10 procent av sin yta. Uppskattningsvis fick en halv miljon finnar lämna sina hem. Huvuddelen av den svenska sjukvårdspersonalen stannade kvar till mitten av april 1940 då de kallades tillbaka efter att Tyskland attackerat Norge och Danmark.

Vad fick det då för konsekvens att nästan var tjugonde svensk läkare deltog i detta krig? För det förs-ta var insatsen mycket ansedd i Finland. Det finska försvarets chefskirurg Simo Brofeldt konstaterade att antalet utländska kirurger »… bevisar den stora betydelse de skandinaviska kirurgernas insats hade i våra sårades vård«. Erfarenheterna från kriget väckte också uppmärksamhet i Sverige. Vid svensk kirurgisk förenings årsmöte 1940 hölls flera föredrag i ämnet som senare publicerades i volymen »Krigskirurgiska erfarenheter från Finland« [8]. Insatsen bidrog även till internationell kunskapsöverföring genom de kontakter som skapades. Som exempel flyttade den finske neurokirurgen Gunnar af Björkesten till Stockholm efter kriget för att arbeta där i fyra år. Det har sagts att han efter sin återkomst var den som införde modern neurokirurgi i Finland.

Det individuella hanterandet av krigsminnena verkar dock inte ha varit okomplicerat. Vid utgivandet av en läkarmatrikel 1948 ombads alla svenska läkare att skicka in en meritförteckning. Endast 35 procent av de som varit aktiva i kriget valde att uppge detta [9]. Kanske för att »Finlandsfrivillig« i vissa sammanhang kunde ha en negativ klang, förknippat med ett överdrivet krigsintresse. En annan orsak kan ha varit rädsla. Kalla kriget hade nyligen inletts och man kan ha velat undvika samröre med ett krig mot Sovjet.

Sommaren 1941 stod Finland åter i krig mot Sovjetunionen. Hitlers och Stalins försvarspakt var nu bruten, och Tyskland deltog på den finska sidan. Även denna gång sökte sig ett flertal svenska läkare till Finland. Men det är, som man säger, en annan historia.