I en uppmärksammad artikel i Science beskrivs transferrinets utveckling, vilken påverkats av den eviga kampen om järn mellan värdorganism och bakterier [Science. 2014;346:1362]. I en ledare i samma nummer uppmärksammas den extremt fasta bindningen till järn, vilket ger proteinet bakteriostatisk effekt. Detta påvisades först när Schade och Caroline 1946 »… reported the purification of transferrin«. 

Utan att ifrågasätta betydelsen av upptäckten [Science. 1946;104:340] bör det kanske påpekas att författarna aldrig använde ordet transferrin i sin artikel. Det uppstod först året efteråt när Carl Bertil Laurell hade disputerat och satt i foajén på Grand hotel i Lund. Då mötte han dåvarande docenten i latin, Gerhard Benz, som fick höra att disputationen gällt ett protein som transporterar järn. »Du har kanske något lämpligt namn att föreslå?« frågade CBL. »Varför inte transferrin?«, blev svaret.

Så blev det – och senare samma år föreslår C G Holmberg och Carl Bertil Laurell » …that the new metal – combining protein in serum be called transferrin« [Acta Chem Scand. 1947:1:944-50]. Det är i ett arbete om serumkoppar, något som två år senare kommer att leda till deras upptäckt av ceruloplasmin [Acta Chem Scand. 1948;2:550]. Detta kopparbindande protein (sänkt vid Wilsons sjukdom) har central betydelse i järnomsättningen. 

När järn lämnar makrofagen genom ferroportinkanalen, efter nedskrotning av erytrocyter, måste det först uppoxideras från Fe2+  till Fe3+ innan det kan bindas till transferrin. Ceruloplasmin är en av dessa oxiderande substanser, syntetiserad i levern liksom hepcidin, den stora dirigenten av järnflödet via sin receptor ferroportin [Science. 2004;306:2090].  Det är den som sänker serumjärn när vi blir förkylda [Eur J Clin Nutr. 2007;61:1032].